yttra. tänka.
tänka på vad att yttra.
jag vet vad att yttra.
behöver inte tänka.
behöver yttra.
men orden stannar där de är.
bakom tunna, hårt hoppressade läppar.
de kommer aldrig lämna mig.
kommer aldrig nå dig.
kommer aldrig någonsin fylla någon funktion.

den är här igen
känslan som stör

finpost

det slog mig idag, att det alltid är vackert i skogen. vilken årstid det än är så är det alltid vackert i skogen. jag kan avsky hösten bäst jag kan i stan, jag kan sucka högt åt snön som faller när jag tittar ut genom fönstret. men så fort jag lämnar stadsmiljön och kommer ut i naturen så ser jag plötsligt skönheten i de brandgula löven och i de snöklädda granarna.

att ta en morgontur på häst kommer vara det bästa jag gjort idag.

idag sov jag länge. jättelänge.

idag har jag inte kunnat äta efter att min mor hämtat hem en hel gris styckad i kartonger. inte för att jag äter gris överhuvudtaget. men bara synen gjorde mig fruktansvärt illamående.

idag har jag betraktat min mor och far när de klistrat ihop ett pepparkakshus. tanken var att jag skulle klä det med diverse utsmyckningar. men då arkitekterna satte både väggarna och taket uppochner så gick jag inte ens in för uppdraget halvhjärtat. så resultatet blev fruktansvärt.
men det var en fin stund iallafall.

det är farligt att känna och inte veta. alltid oroligt ovetande och skör. alltid nära till så mycket, men ständigt på ett oändligt avstånd. jag kommer aldrig bli klok på det här eller på mig själv.

drömmar. myter. sorger. död. sex.
ibland tycker jag om att prata om tabubelagda saker. mest för att det stör. för att man inte får.

jag målar upp scenarier i huvudet. möten som går precis sådär bra som man önskar att de alltid gjorde.
men man får inte tänka positivt. för då får man aldrig som man vill.
så jag målar upp scenarier i huvudet. möten som går precis sådär käpprakt åt helvete som man önskar att de aldrig gjorde.
men man får inte tänka negativt. för då får man aldrig som man vill.

this is how it works

you take the things you like
and try to love the things you took

vad som än händer, så var det ändå värt det. de senaste veckorna har ändå varit de vackraste i mitt liv. och dem skulle jag aldrig någonsin vilja vara utan.


jag har fått tillbaka mitt jobb på stadsbiblioteket, det känns fint.

egentligen handlar det nog inte om att jag är rädd för att känna. för känner gör jag, hela tiden. det handlar om att inte våga blotta sina känslor. det handlar om att inte våga känna för mycket, för starkt.
och med det misslyckas jag hela tiden. och det är det som gör mig rädd.

hello darkness, my old friend

hur fan kunde jag hoppas? hur fan kunde jag, jag av alla människor, helt plötsligt tro att livet var en dans på rosor. hur kunde jag, jag jag jag, falla dit igen. efter så många fall. när ska jag någonsin lära mig? det finns ingenting för mig. ingentingingentingingenting. jag är missanpassad. jag ska inte vara här, inte där, ingen jävla stans. jag ska inte existera. försvinn försvinn försvinn. bort. bort härifrån. bort från alla dem som jag kan skada. och som kan skada mig. bort från smärtan, bort från hoppet. bort från livet.

ibland vill jag verkligen inte mer. inget alls.

vill inte vara sentimental. vill inte minnas saker som var bättre som de var. vill inte sakna människor som inte längre finns. vill inte önska att där fanns känslor som sedan länge är försvunna. vill inte ångra. vill inte se bakåt. vill inte bry mig. vill inte känna klumpen i magen. vill inte veta. vill inte undra. vill inte söka svar. jag vill inte. vill inte. inteinteinte.
klumpen växer sig större. växer sig starkare. jag mår illa. illaillailla. vill kräkas. vill kräkas upp allt som känns. vill göra mig av med saknaden. vill bara längta. vill bara önska mig mer av framtiden. vill bara tro att framtiden är bättre än det gångna. vill bara tro att det finns en framtid. vill hoppas. vill tro. vill längta.
men vilken framtid?

ett.två.tre.
tystnad.
fyra.fem.sex.
andetag.
sju.åtta.nio.
feberyra.
tio.

den tunga känslan av saknad. gnagande. saknandet efter något som jag aldrig var delaktig i. saknaden efter något som ändå alltid kom att handla om mig. saknaden efter något så fullkomligt obegripligt och okontrollerat. saknad efter en längtan som man trodde skulle existera. men som aldrig gjorde det. och som ändå fanns. bortom allt det luddiga. en saknad efter en längtan tillbaka till det som man aldrig uppskattade.
som salt i öppna sår. som kattens klor mot öm hud. som nålar under naglar.
i behov av plåster.
i behov av något som känns. något som bränns.


i behov av att glömma.glömma.glömma.

åh åh åh. var och såg på petters, mollys far, föreställning "nils, resan mot norr" idag. och det var alldeles fantastiskt! det var en barnföreställning så att jag kom att älska den var kanske föga förvånande. jag faller allt som oftast för saker som egentligen är anpassade för barn.
pjäsen handlade inte så överraskande om nils holgersson och hans resa på gåskarlen mårtens rygg. och när det kom till den här föreställningen så gestaltades resan med hjälp av vackra träfigurer, en vit duk där det då och då dök upp vackra bilder och så petter och hans motspelerska. och så den alldeles fantastiska musiken av detektivbyrån. man kunde onekligen ha trott att musiken var skriven just för den här pjäsen så väl som de två delarna stämde överens. scenografin väckte samma känslor i mig som filmen "science of sleep" gör och att sedan sammanfoga det med min absoluta favoritmusik kan ju inte bli annat än rätt!

det har varit en fin höstdag idag. en sådan höstdag som tillochmed jag tycker om. jag vaknade och såg brandgula löv utanför mitt sovrumsfönster. solen värmde den annars kalla asfalten och jag gick ut i bara en kofta och frös inte speciellt mycket. sådana dagar önskar jag mer av. och då ska de dagarna fyllas med fina promenader och varma halsdukar. jo, hösten kan faktiskt vara fin ibland. kanske har jag kommit till den insikten tack vare vänners ständiga tjat om hur vacker hösten är eller så beror det på att det här är en alldeles särskilt fin höst. kanske.

och inte nog med en finfin höstdag. den avslutades dessutom med en spelning på insikten. pierre var arrangör, som vanligt, och det var sorgligt nog den sista don't tell me that-spelningen som vi får njuta av. horowitz var det som spelade och som vanligt var det en mysig samling människor som var där och lyssnade.

word

i den trötta dimmans värld är allt så diffust och luddigt
lite som moln. och molnen är fina. faktiskt.
sådana här tillfällen ska man ta till vara på, det har jag lärt mig.

bubbel

min fiktiva värld

jag lever i en fiktiv värld
i min värld kan djur och träd tala
ibland är molnen rosa och ibland dansar bokstäver
i min värld kan jag flyga likt en fågel
och de rosa molnen smakar sockervadd
här finns inget tvivel och ingen oro
i min fiktiva värld är jag lugn och trygg
här besannas drömmar och man behöver aldrig någonsin vara rädd

livet i en bygglåda

alldeles nyligen la jag märke till träbjälkarna i mitt hus. på ett sätt som man bara gör ibland, när man för en gångs skulle kommer att tänka på dem lite extra.
när jag var ett år flyttade min familj till det här huset. då var vi en familj bestående av en mor, en far och två barn. det är vi inte längre. nu är vi bara enskilda individer med ett icke-brytbart blodsband.
redan från början fanns det en mängd saker att ändra på i det här huset. det var i behov av renovering kort sagt. till saken hör också att min far är hobbysnickare, och dessutom en envis sådan. envis och noggrann. och han litar bara på sin egen kunskap.
och nu, 18 år senare, så står huset fortfarande i behov av renovering. det är hål i väggar, i golv, i tak. det finns rum som inte är isolerade, det finns rum där det aldrig funnits tapeter. rum med blottande träväggar som jag så ofta roade mig i som barn, genom att trycka in de kvistar som satt löst i brädorna. jag hade en uppväxt som tillät mig att måla direkt på väggarna, för att allt skulle göras om. som liten hade jag en lång inbyggd garderob i mitt rum där man kunde gömma sig för oönskade besökare. jag kunde kasta bollar genom hål i väggen på ovanvåning för att sedan hämta bollarna längst ner i källaren. och det var fint, jag var nöjd med det.
visserligen är det mycket som har hänt, som man inte alltid lägger märke till. vi har två nyrenoverade toaletter, fyra rum som står färdiga, en nyskapad trappa (som visserligen ligger i delar vid fotänden av min fars säng, men klar är den ju på sätt och vis), vi har en fin och omgjord trädgård, en nybyggd friggebod och ett nybyggt garage. vi har en enorm vind med nya fönster som gör att man kan se vättern. och nästan alla garderober och möblemang är skapade genom min fars händer. men det har tagit lång tid. alldeles för lång tid som skulle göra att min mor tröttnade. en tid som på sitt sätt splittrade en familj. inte på egen hand naturligtvis, det krävs mer än ett renoveringsprojekt för att splittra en familj. men jag tror att delar av familjen var i behov av känslan att vara klar. och klart kommer det här huset aldrig bli. och i ärlighetens namn vet jag inte om jag vill att det ska bli klart. för visst är det charmigt med skavanker, såväl på hus som på människor och ting. senast idag sa en vän till mig att det var hemskt mysigt hemma hos mig. och på sätt och vis skapas det en helt annan känsla av värme och trygghet i ett hus som står kvar i sin forna form. jag är rädd för moderniteter. en mardröm för mig vore att leva i ett ikea-hem. jag trivs med det gamla och trygga.
och jag vet inte vad jag egentligen vill säga med det här inlägget. på något sätt vill jag nog bara försvara det gamla och slitna. eller så handlar det bara om nattligt svammel, ibland är det ju så.

ikväll är en fin kväll.
jag har precis strecklyssnat på soundtracket till billy elliot. det gör mig glad och sprallig och lite, jag väljer att ta till ett vackert uttryck, sagt av en ganska så mycket fin man, nämligen: uppsnärjd i det blå.

dessutom ska jag somna till en av tidernas vackraste film, science of sleep. och det nu!

imorgon ska jag besöka peset för första gången sedan studenten. det känns nästan nervöst. som om jag inte hör hemma där längre, vilket jag ju heller inte gör. men ändå, jag kan inte se hur jag någonsin skulle kunna växa ifrån en skola. och inte bara en skola. utan skolan. i helhet.
jag klagade så över skolan, hela tiden klagade jag. varje dag. och nu i efterhand förstår jag inte vad jag klagade över. skulle jag få välja skulle jag gå på samhäll- och mattelektioner för evigt. år efter år.
nu överdriver jag igen, som vanligt.
men jag ångrar att jag inte tog vara på tiden som var. jag ångrar att jag inte njöt av det jag hade. jag ångrar att jag tagit så mycket för givet. och det gäller långt mycket mer än skolan.


och ibland ångrar jag att jag inte vågat ge efter en endaste gång.
jag vill inte vara feg längre. jag vill kasta mig ut från det där stupet och ner i ovisshet. jag skulle vilja våga satsa, våga erkänna och framförallt skulle jag vilja våga känna.

jag analyserar för mycket. undrar för mycket. vill för mycket.
men gör för lite.

alla drömmer om fåglar, även du, även jag

gatlyktornas ljus kastar skuggor i mitt rum. jag har slutat dra för gardinerna av någon anledning. som för att skydda mig mot mörkret. för att ta vara på så mycket ljus som möjligt kanske. jag vet inte. det är mycket jag inte vet. men ändå mycket jag tror mig veta.
jag är nog en förvirrad själ.

och det knakar i väggar och i dörrar och i golv. men ingen rör sig. det är bara ett hus som lever. vare sig vi vill eller inte.

ibland slås jag av att mitt rum har schackrutiga väggar och ett schackrutigt golv. ibland slås jag av hur trygg det gör mig. som att leva kvar i det gamla, i det dolda. i den jag var.
ibland skrämmer det slag på mig. som att något jagar mig bakifrån, som att något kastar sig efter mig, vill sluka mig.

jag tror jag tänker för mycket. eller för lite. eller varken eller.
ytterligare en sak som jag inte vet.

men joel alme är fin att lyssna till om nätterna, det vet jag.

ibland undrar jag om det är tiden som står still
eller om det bara är jag, som slutat röra mig

så länge du är med mig

visit hos systra mi

för snart tjugofyra timmar sedan kom jag tillbaka till jönköping efter ett besök hos sis i köpenhamn. det har varit en fin helg, fylld med mysigheter. vi var hemma i sis och hannes fantastiska lägenhet, strosade i butiker och besökte christiania. vi gjorde stan osäker en natt och hann med många fikor. och ja, jag trivs i köpenhamn. det är fint.
och med denna resa följer också en hel hög med oredigerade bilder.

sis och hannes under en fin promenad

den finafina lägenheten

inredning från en hemskt läskig, obehaglig, fantastisk och helt underbar restaurang som vi besökte. de hade uppstoppade djur med människokläder överallt och dockhuvuden som lampor. och underbar mat!

det kallas tvivel
det där som stör

bambi

vad jag saknar just nu

berättelsen om det bortsprungna marsvinet

det var i lördags afton när jag, min syster och hennes pojkvän kom hem från en gemytlig vistelse i göteborg. hem i det här fallet innebar hem till vår sommarstuga, mitt ute i skogen. hemma väntade oss min kära mor som tillbringat dagen där, i skogen. med ett bekymrat ansiktsuttryck förklarade hon att något tråkigt hade hänt så fort jag klev innanför dörren. ett av mina femton marsvin (egentligen ett av min mors två marsvin - hon anser sig ha adopterat bort dem till mig) hade tidigare under kvällen tagit sig ut ur en tillfällig utomhusbur och försvunnit. då min mor upptäckte att buren inte innehöll något marsvin så hade det redan börjat skymma och det var svårt att upptäcka ett ganska välkamouflerat marsvin på den lövtäckta marken. men hon hade gjort sitt yttersta, startat bilen och letat i strålkastarens ljus och försökt få vår hund Vilda att spåra det flyktbenägna marsvinet. märkligt var det också att han skulle ha lämnat de andra burarna, med resterande marsvin då dessa är flockdjur och gärna håller ihop. de ska ha sökt länge, men utan resultat. då jag hade kommit hem begav vi oss ut ytterligare en gång för att leta, men också denna gång utan resultat. jag började ge upp hoppet. ett ensamt marsvin, ute i skogen, bland vilda djur, en kall natt - det bådade inte gått. jag befarade det värsta och det var med tungt hjärta jag gick och la mig.
så morgonen därpå hade min syster vaknat och tänkt gå för att väcka mig. Vilda följde hennes steg in i rummet där jag sov och fick så ett kommando av min syster att väcka mig, men gjorde inte som hon blev tillsagd utan sprang mot ytterdörren i hopp om (trodde min syster) att få gå på en promenad. min syster beslöt sig för att låta mig sova vidare och förbereda en frukost innan jag vaknade. men så fick hon för sig att följa med Vilda ut i trädgården och bad, utanför dörren, Vilda att leta efter marsvinet, varpå Vilda börjar nosa omkring i det låga gräset utanför stugan. kort därefter rusar så Vilda bort på baksidan av huset och vänder sig om för att (enligt min syster) se så att min syster följde efter. vilket hon också gjorde. på baksidan nosar Vilda vidare kring masrvinens uteburar och vidare in brevid garaget där marsvinen tillbringar nätterna och regniga dagar. alldeles intill garaget ligger det staplar med svarta takpannor och dessa fångade plötsligt Vildas intresse - hon springer så och ställer sig bakom takpannorna och tittar in mellan två av staplarna. min syster följer efter och upptäcker till sin förvåning att det mellan staplarna sitter något litet och hårigt, ihopkurat och alldeles stilla. det bortsprungna marsvinet!

den dagen vaknade jag av att min syster kommer springandes och skrikandes in i huset och utan att ens vara helt vaken ställer jag mig upp och rusar ut för att faktiskt kunna plocka upp och ta hand om det jag så bestämt trodde var förlorat. så detta var berättelsen om dagen då femton hade kunnat bli fjorton, om dagen då ett liv hade kunnat gå förlorat, om dagen som slutade lyckligt. en berättelse om ett marsvin på rymmen.

skör som en fågelunge
med en vilja av stål

få människor möter ett sådant öde, få människor överlever det
du överlevde
gång på gång på gång
men slutet möter oss alla

vila i frid, lili

hösten tycks närmare här. jag märkte det idag, att den infinner sig så mycket mer intensivt här ute i ingenstans. jag känner av kylan tydligare. de gula löven som fallit till marken är så mycket mer uppenbara här. jag har en känsla av att det kan hjälpa mig på traven när jag ska flytta hem. kanske känns det lite bättre när jag vet att jag kan fly undan hösten. jag hoppas på det iallafall.

imorgon beger jag mig till fina göteborg för att se fina, fina håkan. återigen. det blir nog en bra dag, med många bra människor.

fjärilsbesök

fint och nattligt besök fick jag denna afton. jag har försökt hjälpa denna vackra varelse ut flera gånger under kvällens lopp, men hon envisas med att flyga in igen. så nu får hon sova över så ser jag till att befria henne imorgon istället. hon vill nog stanna inne i värmen, ute blir det så kyligt om nätterna.

min kära mor har flyttat hem från vår stuga. morfar bor kvar så länge jag blir kvar, utan att jag bett om det. men det känns fint. man känner sig onekligen väldigt ensam när det blir natt och väldigt mörkt. och så är det fint att ha sina absolut käraste nära, morfar och vilda. därför bjuds på en ytterst charmig bild på dem båda. mys!

alltför ofta ställer jag mig frågan
vad är meningen med livet?

och alltför sällan får jag något svar

så vackert var det när jag gick upp i morse. man borde ta vara på tidiga mornar, det är alltid som vackrast då.

och jag älskar alvedonreklamerna.

where I belong

it's hard to look back when you are alone

ensamhet. ett öppet, skavande sår. så lätt riva sönder när det börjat läka. ensamheten har på något sätt alltid förundrat mig. det finns ingen annan känsla som är lika närvarande i sin raka motsats. ensamheten är alltid närvarande, var man än befinner sig. hur många människor som än omger en så finns den alltid där, märkbar. ju ensammare jag är, rent fysiskt, desto mindre ensam känner jag mig. men det handlar väl mest om att där inte finns någon att jämföra sig med, ingen som är så påtagligt bättre än jag själv. ingen som slår ut den sämre.
sedan är det alltid lättare att förtränga ensamheten när man lever sig in i den drömvärld som jag så vardagligt går in i. att dagdrömma om en finare värld ger ju så ofta mer än att se den verkliga världens skuggor och misärer. i en fiktiv värld lever man som den person man drömmer om att vara, man lever ett sådant liv som man alltid drömt om att leva. men en fiktiv värld spolas som välbekant ofta bort när man möter vardagen i dess skarpaste sanning. en fiktiv värld är som en skör tråd. tråden tål inte att tänjas på för alltid. en dag går tråden av och drömmarnas värld förfaller. och då vill vi inte leva längre.
en dag når man det stadiet då man inte orkar längre. man orkar inte drömma mer. man orkar inte vara ensam längre. allt man vill är att passa in. passa in i något av världens alla mönster, leva efter någon av världens alla rutiner. en dag orkar man inte hålla människor utanför längre, någon gång kommer man släppa folk innanför sitt skal. någon dag kommer någon riva murarna. och den dagen är jag så förbannat rädd för.

det är så vackert här, nästan som en tavla

för varje dag som går så närmar jag mig den dagen då jag blir tvungen att flytta ifrån skogen och fara tillbaka in till staden. för varje dag som går så blir himlen lite, lite gråare och vinden lite, lite kyligare. vattnet är inte längre lika inbjudande och gräset känns inte längre lika rogivande att gå barfota i.

jag tycker verkligen inte om hösten. kanske har det med flyttandet att göra. det kanske är den sorgsna känslan av att lämna stugan som har fått mig att avsky hösten. kanske är det enda jag minns av höstarna den där kvällen när allt är färdigpackat och klart för hemfärd. den allra mest vemodiga kvällen om året, dagen då ångesten är som mest märkbar. kvällen då man nästan kan ta på oron som svävar i luften. det har aldrig funnits någon fin inledning på hösten, det är nog en anledning.

jag känner mig alltid som tryggast när jag vet att jag kommer vakna upp till ljudet av vågor som slår mot bryggan, med solen speglande på vattenytan och med lukten av natur så oundviklig. att kunna gå utanför dörren utan att möta en enda människa är en obeskrivlig firhetskänsla. lugnet gör mig trygg. jag uppskattar till och med att få gå ett stycke för att hämta vatten. jag vill inte tillbaka till vardagsstressen. jag vill inte vakna till ljudet av motorer och skrikande barn. jag vill inte somna utan att kunna titta på en stjärnklar himmel innan. jag vill bara vara här, där jag är just nu och aldrig flytta tillbaka till stan. jag vill inte. vill inte, vill inte, vill inte. men jag vet att jag är tvungen. och jag ska klara det också. jag ska kunna hantera det och hösten ska snart ligga bakom mig, trist och dammig.

jag föll för dig, och du förtjänade en nominering för rollen du spelade

och det gör mig ständigt förbannad..


som framför ett mörkt hål, ett kolsvart hål utan slut. förvirring.
i behov av ljus. i behov av mål. i behov av kraft. beslutsångest.
jag är trött på trevandet efter något konkret. tomhet.
ingenting känns äkta längre. otrygg.
världen är falsk och hånande.
dekadens.

det är allt jag behöver just nu

det verkar som om ytterligare relationer går till spillo. det tycks som om jag har förstört ytterligare en ljuspunkt. flera ljuspunkter. jag börjar bli rädd för relationer, mer rädd än jag varit tidigare. jag börjar inse att jag mår bättre utan dem. att jag förblir trygg om jag inte snurrar in i nya relationer som jag inte kan kontrollera. relationer innebär alltid att man bryr sig, och börjar man väl bry sig så har man bara mer att förlora. och jag orkar inte förlora mer. det får vara nog nu. jag är nöjd när jag inte bryr mig och inte möter förluster. det är precis så jag vill ha det. så kom inte in i mitt liv längre, vänd innan det är försent. vänd mig ryggen och lämna mig där jag är. det tycks vara den enda vägen att gå tillväga för att inbringa styrka.

diffusa drömmar

trygghet

och så gick sommaren mot höst

det är dödligt tyst utanför min lilla stuga. något saknas. det ligger en tystnad så ovan mina öron över hela hägghult för tillfället. jag kommer inte vakna till skränande fiskmåsar imorgon. de har försvunnit. flyttat. gett sig av till varmare platser med mer föda. det medför en tystnad så olik någon annan. det går mot höst. det är ett säkert bevis på att sommaren håller på att ta slut. när det knappt känns som om den börjat alls. min andning känns alltid lite tyngre när den här dagen kommer. mitt hjärta svider lite, lite extra när tystnaden tränger sig in i mitt medvetande. jag vet inte vad den här hösten för med sig. för första gången har jag ingenting alls att komma tillbaka till när sommaren är över. jag blir antagligen kvar här längre än vanligt. här, i min stuga, i min skog, vid min sjö. det är vackert här. en tillflyktsort som alltid funnits tillgänglig. så länge jag blir kvar här känner jag mig trygg. men vad sker när jag måste återvända till staden och människorna? vad händer när jag inser att det inte kommer någon välförtjänad lön i slutet av månaden? vad gör jag när jag inser att de vänner jag har kvar i staden lever kvar i det liv jag just lämnat och kanske inte har tid för mig? jag vet inte vad jag gör, kanske vill jag inte veta heller. det är alltid enklast att ta dagen som den kommer, att leva i nuet och inte blicka framåt med oroade blickar. jag ska intala mig själv att den här sommaren är långt ifrån över. att det kommer dyka upp många fler vackra stunder innan den här sommaren lämnar oss. det är vad jag ska intala mig. jag ska säga det till mig själv varje morgon när jag vaknar och varje kväll innan jag somnar. jag ska försöka falla för övertygelsen, hur svårt det än blir.

long time ago

men det var några dagar sedan det var den där kvällen. och det var hemskt längesedan jag uppdaterade den här bloggen. och inte har jag något försvarstal att ta till heller. mer än att det har varit väldigt mycket de senaste veckorna. att mitt liv har varit minst sagt kaotiskt. men kanskekanske börjar det ordna upp sig. kanske har jag bestämt mig för att styra upp det efter en enformig bana och hitta tillbaka till gamla rutiner. eller så har jag kanske iallafall bestämt mig för att låtsas. det är som det brukar sluta. en enformig, uppdiktad bana som jag har nerver nog att följa i några veckor bara för att få en viss struktur. fram till den dag då det skriker inom mig att släppa taget om det jag tror att jag kan kontrollera. ännu en gång har jag kommit till den insikt som vi alla når med jämna mellanrum: man ska aldrig någonsin ta något för givet. jag tar alldeles för mycket för givet. och så fort det dyker upp en oundviklig förändring så rasar hela min tillvaro ihop. förr kunde jag hantera det, förr höll jag allt inom min bubbla, bakom min mask. jag har tappat förmågan att dölja allt som jag inte vill ska nå obehöriga öron. bra, säger vissa. dåligt, säger jag. på den tiden kunde jag iallafall kontrollera mig själv. det kan jag inte längre. och det är onekligen väldigt farligt. jag saknar den där tryggheten som fanns tidigare. den där tryggheten som jag kunde skapa i min egen fiktiva värld. den där tryggheten i form av kontroll.

det var en sådan kväll. en kväll som egentligen ska tillbringas med någon som ger en pirr i magen. en kväll som egentligen ska finnas där att njutas åt. en kväll som ska betyda något för en tio år senare. en kväll som man alltid ska kunna se tillbaka till med värme och kärlek. det borde ha varit en sådan kväll. det borde ha varit en kväll av betydelse. och nog var det en sådan kväll, bara inte för mig.

du ville ha allt eller inget
jag kunde inte ge dig allt
jag valde inget

sundays