trygghet

och så gick sommaren mot höst

det är dödligt tyst utanför min lilla stuga. något saknas. det ligger en tystnad så ovan mina öron över hela hägghult för tillfället. jag kommer inte vakna till skränande fiskmåsar imorgon. de har försvunnit. flyttat. gett sig av till varmare platser med mer föda. det medför en tystnad så olik någon annan. det går mot höst. det är ett säkert bevis på att sommaren håller på att ta slut. när det knappt känns som om den börjat alls. min andning känns alltid lite tyngre när den här dagen kommer. mitt hjärta svider lite, lite extra när tystnaden tränger sig in i mitt medvetande. jag vet inte vad den här hösten för med sig. för första gången har jag ingenting alls att komma tillbaka till när sommaren är över. jag blir antagligen kvar här längre än vanligt. här, i min stuga, i min skog, vid min sjö. det är vackert här. en tillflyktsort som alltid funnits tillgänglig. så länge jag blir kvar här känner jag mig trygg. men vad sker när jag måste återvända till staden och människorna? vad händer när jag inser att det inte kommer någon välförtjänad lön i slutet av månaden? vad gör jag när jag inser att de vänner jag har kvar i staden lever kvar i det liv jag just lämnat och kanske inte har tid för mig? jag vet inte vad jag gör, kanske vill jag inte veta heller. det är alltid enklast att ta dagen som den kommer, att leva i nuet och inte blicka framåt med oroade blickar. jag ska intala mig själv att den här sommaren är långt ifrån över. att det kommer dyka upp många fler vackra stunder innan den här sommaren lämnar oss. det är vad jag ska intala mig. jag ska säga det till mig själv varje morgon när jag vaknar och varje kväll innan jag somnar. jag ska försöka falla för övertygelsen, hur svårt det än blir.

long time ago

men det var några dagar sedan det var den där kvällen. och det var hemskt längesedan jag uppdaterade den här bloggen. och inte har jag något försvarstal att ta till heller. mer än att det har varit väldigt mycket de senaste veckorna. att mitt liv har varit minst sagt kaotiskt. men kanskekanske börjar det ordna upp sig. kanske har jag bestämt mig för att styra upp det efter en enformig bana och hitta tillbaka till gamla rutiner. eller så har jag kanske iallafall bestämt mig för att låtsas. det är som det brukar sluta. en enformig, uppdiktad bana som jag har nerver nog att följa i några veckor bara för att få en viss struktur. fram till den dag då det skriker inom mig att släppa taget om det jag tror att jag kan kontrollera. ännu en gång har jag kommit till den insikt som vi alla når med jämna mellanrum: man ska aldrig någonsin ta något för givet. jag tar alldeles för mycket för givet. och så fort det dyker upp en oundviklig förändring så rasar hela min tillvaro ihop. förr kunde jag hantera det, förr höll jag allt inom min bubbla, bakom min mask. jag har tappat förmågan att dölja allt som jag inte vill ska nå obehöriga öron. bra, säger vissa. dåligt, säger jag. på den tiden kunde jag iallafall kontrollera mig själv. det kan jag inte längre. och det är onekligen väldigt farligt. jag saknar den där tryggheten som fanns tidigare. den där tryggheten som jag kunde skapa i min egen fiktiva värld. den där tryggheten i form av kontroll.

det var en sådan kväll. en kväll som egentligen ska tillbringas med någon som ger en pirr i magen. en kväll som egentligen ska finnas där att njutas åt. en kväll som ska betyda något för en tio år senare. en kväll som man alltid ska kunna se tillbaka till med värme och kärlek. det borde ha varit en sådan kväll. det borde ha varit en kväll av betydelse. och nog var det en sådan kväll, bara inte för mig.