trädgårdsmys med vilda, pyssel och trevliga böcker idag. det var mycket fint. jag har verkligen underskattat min trädgård på rosenlund, den är i sanning helt fantastisk.

anna hade en vän med en bil

vi har haft något så lyxigt som långhelg alldeles nyligen. och ändå så känner man sig inte riktigt utvilad. i mitt fall skyller jag på att jag arbetat tre dagar i rad. trots en ovanligt lugn stämning på biblioteket så tar det ändå på de samlade krafterna.
men i övrigt har det varit en fin helg, med alldeles fantastisk väder och fina utflykter till mitt paradis i hägghult.
helgen innehöll också en väldigt spontan, nattlig utflykt tillsammans med min far. vi fick för oss att åka en sväng med bilen i lördags kväll, vid tiotiden. till en början hade min far en galen vision om hur vi skulle åka runt vättern, vilket kanske skulle tagit sisådär tre - fyra timmar. så blev det dock inte. men vi åkte ändå tillräckligt långt för att jag skulle somna i bilen, vilket är något av det bästa jag vet. jag upplever inget annat lika sövande och bekvämt som att åka långt, långt, långt i en bil. allra helst ska man inte ha något mål, och inte heller någonsin komma fram. det handlar väl om någon slags inre flykt kan jag tro, att vilja åka så långt bort som möjligt. att ständigt vara på flykt från verkligheten i en bil och med vinden vinande omkring sig och till ljudet av ljuvlig musik.

nej, det är ingen vanlig dag...

gratulationer i massor! man känner sig alltid så omtyckt när man fyller år, det är ju onekligen ganska fint! synd är det ju dock att det där pirret och "sovarävandet" har försvunnit med åren och man inte ser på sin födelsedag mer annorlunda än man gör på någon annan, helt vanlig dag.

jag skulle vilja påstå att det har varit en fin dag, trots det uteblivna pirret i magen. blev väckt med frukost på sängen av pappa. han hade minsann ansträngt sig. detta följt av skolan med alla fina människor som mindes min födelsedag och log och var snälla. dagen avslutades sedan med en middag hos mor, tillsammans med henne, morfar och annlouise. mycket trevligt!
sådana dagar är i sanning mycket uppskattade och lite ljusare och mer behagliga än andra dagar. och nog är det så att man är lite, lite gladare än vanligt. åtminstone fram tills dess att någon en gång för alla pekar på hur dålig man är som person. men jag väljer att bortse från det nu och fokusera på morgondagen då det bär av till göteborg med klassen. hoppas att vädret är strålande och smittar av sig på oss alla så att det blir en vacker och minnesvärd dag.

camilla är finurlig hon. idag gav hon mig en söt liten burk, full med te. något som jag i sanning kan behöva. man får ändå säga att mitt tedrickande går framåt. för några få år sedan hade jag inte ens kunnat svälja en hel mun. tur att jag har vänner som ger mig en och annan knuff i ryggen.

små, små detaljer

man kan skatta sig lycklig när man har nära och kära som då och då vill göra sig av med gamla värdefulla saker. speciellt om man är en person som har en viss förkärlek till sådana där gamla, små detaljrika saker så kan man skatta sig lycklig. jag är en sådan person. jag kan emellanåt tycka ett en liten, liten detalj eller accessoar gör en hel person. och det glädjer mig att jag genom åren fått ta del av väldigt många små, vackra ting som gör vardagen lite vackrare.

idag vaknade jag med en extrem huvudvärk som en souvenir från gårdagens utgång. det var inte speciellt trevligt, men det är smällar man får ta ibland.
som plåster på såren har jag iallafall haft en trevlig söndag. jag träffade minna och vi begav oss till ekhagen för att leta rätt på jenkatuggummin. vi hade ett väldigt nostalgiskt ögonblick igår när vi kom att tänka på dessa tuggummin och var helt enkelt tvungna att ge oss ut på jakt idag. god jaktlycka hade vi också. dessutom hittade vi jättefina och billiga chokladkaniner! vi slog oss ner på en gräsplätt och hade spontanpicknick. det var mycket fint!

där ute doftar det av sommarens alla dofter..

jag har verkligen fått vårt hus absolut bästa utsikt. under den här tiden på året möts jag av ett vackert blomstrande körsbärsträd varje morgon när jag drar undan gardinerna.

tell me lies, tell me sweet little lies

the motifs

the crayon fields

idag anordnande pierre ytterligare en don't tell me that-spelning. mycket fint var det. banden som spelade kom farandes ändå från australien och var mycket trevliga att lyssna till. att dessutom vara där och umgås med fina vänner gör ju inte saken sämre. det var verkligen ett behövligt avbrott i vardagen må jag säga. mer sådant!
lite sorgligt är det dock att vi inte får hålla till på china längre. de lokalerna var det absolut ultimata för sådana här små tillställningar och det var i sanning just en sådan lokal som behövdes i jönköping. men det finns inte mycket att ta till när politikerna sagt sitt. ack ack.

när tiden är rätt ska jag plocka upp dig...

...det var vad vi sa. vi båda. och vi menade det så innerligt. tiden var alltid rätt, men vi plockade aldrig upp varandra. vi båda föll och föll och föll.


nu ska jag somna till en kärlekshistoria och drömma om en vackrare tid och en vackrare värld.

you'll die when you're young

ibland slås jag av det faktum att jag har det så gränslöst bra. jag har fått så mycket i mitt liv som andra enbart får drömma om.
jag har föräldrar som har en tillräckligt god ekonomi för att jag ska få möjlighet att göra saker som jag inte kunnat annars. jag har fått uppleva det mesta som jag har velat uppleva. jag har under hela min livstid fått leva med djur och alltid haft dem i min närhet. något som gett mig så obeskrivligt mycket.
jag har sedan min födsel fått tillbringa alla mina somrar i en röd liten stuga liggandes på en sjötomt och helt isolerad från stadens buller och stress. och under de andra årstiderna bor jag i hus med vackra trädgårdar och med gångavstånd till vackra platser och fantastisk natur.
jag har fått uppleva fantastisk musik och fått träffa många underbara människor.
jag har fått så mycket som andra människor inte får under en hel livstid.

ja, jag har fått skönheten med livet serverat på fat.
ja, jag är lyckligt lottad och jag borde se ljust på livet.
och ändå värker hjärtat något förbannat.
och jag skäms för att yttra orden jag mår inte bra

när veckorna har fjorton dagar och dygnen uppgår i trettio timmar, då hinner jag nog med allt som jag måste få gjort

i julklapp fick jag en väldigt fin skrivbok av camilla. med tillhörande anteckningsbok dessutom. som en liten push för att få mig inspirerad till skrivandet igen. och jag vill verkligen börja skriva igen. som förr. då skrev jag så fort jag fick chansen. alla mina tankar och idéer hamnade på papper. vackra meningar, känsliga tankar, ja allt kunde alltid bli något. jag mådde bra av att skriva. jag såg pappret som en vän och pennan som ett talande redskap. jag skrev istället för att tala. jag släppte mina tankar och känslor fria utan att behöva oroa mig för vem det var som lyssnade. jag vet att jag skulle må bra av det idag också, men någonstans sitter det en käpp i vägen. en tjock och envis dörr har slagit igen och låset vägrar ge med sig. bakom dörren finns alla ord, tankar och känslor samlade huller om buller och kämpar för att ta sig ut. men de har blivit så många att ljudet av deras bankande och skrik har gjort mig döv. jag har blivit döv för mina egna känslor. jag har blivit stum på mina egna ord. ingenting blir längre sagt. och inte vill jag heller tvinga mig till att skriva, inte ens om det nu vore en väg för att nå fram till det flytande skrivandet. för det skulle vara så falskt och menlöst. och så länge det inte är äkta så är det bara nonsens och hyckleri. då är jag hellre utan. men allra allra helst skulle jag vilja hitta den där nyckeln som skulle kunna få dörren att glida upp på glänt...

uppochner