1. vad som är bra med att aldrig låta människor lära känna den man verkligen är. (försöker innerligt bibehålla mitt skal)
de kommer aldrig tillräckligt nära för att skada. de kommer aldrig veta om alla gamla ligg och dumheter man utsatt sig själv förr. de kommer aldrig veta varifrån alla ärr kommer. kommer aldrig känna till ens bakgrund.

men så förblir man också för alltid ensam.


2. börjar bli så jävla trött på att vara tråkig. tråkig och töntig. (vart tog min jag-tycker-något-om-allting-mentalitet vägen?!)

3. men verkar inte vara kapabel till att förändra är jävla skit. (önskar verkligen att jag kunde. eller att någon lyckades få mig till det)

vill ha något nytt. eller gammalt. jag vet inte, den är nog en hårfin gräns.

sommaren närmar sig. sommar och hägghult. trygghet, men längtan har inlett slagsmål med saknad. känner inte samma dragning som förr. även om det är där jag kan andas. du saknas mig, morfar.

mama told me I was born a liar

har förlorat all min sociala kompetens. när jag som mest behöver den. så.jävla.tråkig. men det kan väl bara bli bättre, hoppas jag. har svårt att bygga förtroende. livrädd för att känna och vilja för mycket. som vanligt. rädd för människor. samtidigt som jag inget hellre vill än ha dem nära.

lyssnar till regnets tunga droppar som slår mot fönsterrutan. besöker balkongen för att samla regndroppar i ansiktet så att de döljer allt annat. vill inget hellre än att lita på någon.
varför kan jag aldrig göra något rätt?