jag har känt mig som femton år flera gånger den senaste veckan. i lördags var jag på ukm, på kulturhuset. det gjorde mig jättenostalgisk och lyrisk. det finns en ny generation oss. och vi som trodde att vi var de enda i världen, och fan vad coola vi tyckte att vi var. fan vad fel vi hade. åh.
några dagar senare skjutsade jag julia olagligt på min moped. på en moped man inte får skjutsa på, utan hjälm, på vätterstranden där man inte får köra moped. tre små femtonåriga olagligheter. så fint på något sätt.

nu sitter jag och läser gamla dagboksinlägg och inser att ingenting har förändrats det minsta lilla de senaste sex åren. och framförallt inser jag att det här året påminner så fruktansvärt mycket om förra året, med få förändringar.


den 29:e juni 2009 - 01:06
jag orkar inte med att vara känslosam och jobbig just nu. det är verkligen helt fel tidpunkt.
jag har förlorat mig själv. igen. jag har ingen aning om var jag står eller vad jag tycker om saker och ting. jag vet bara att jag ångrar en väldig massa saker. det här året har varit.. speciellt.


ja, jag säger då det. på vintervila finns hela mitt liv i text. kryptiskt och skrivet i koder förvisso, men ändå.

i övrigt spekulerar jag mycket kring framtiden och vad som komma skall, vilka beslut som måste tas och hur länge jag möjligen kan skjuta på besluten. om jag ska fly eller illa fäkta. om jag ska vara trygg eller kasta mig ut i ovisshet. jag vet inte, jag vet verkligen inte. det är så svårt att veta när man inte vet vad man vill. eller inte vill något alls, snarare.
svammel.
drammel.
fammel. i mörker.
jag är så förvirrad och dum. ursäkta mig.



just det ja. sedan tycks jag vara sjuk också. på riktigt. det känns lite olustigt.

tänka sig så passande bilder det kan finnas till alla sinnesstämningar.

let's pretend we're bunny rabbits

(och jag kommer åt vintervila när jag vill. jag älskar det.)

mina promenader med vilda gör mig gott.

morgon. fosterställning. ett hjärta som slår i 150. skakningar. magont. hyperventilering. tårar.

jag vet faktiskt inte om jag kan hantera det här längre.

jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag är ute och går sent om nätterna. jag tycker om att gå, men ensam i mörkret blir jag plötsligt så medveten.
det pågår en duell mellan hjärna och hjärta. mellan förnuft och känslor. jag skulle önska att hjärnan kunde vinna. det gör den säkert också till slut. och kvar blir hjärtat, besegrat och kvarlämnat. att stampas på, att sörjas över. tiden läker kanske alla sår trots allt. eller nej, det gör den fan inte alls. men förträngning kanske gör. men förträngning har alltid inneburit att radera för mig. i det långa loppet. och det är inte vad jag vill. men kanske vad jag måste. jag kommer inte klara av situationen om den blir som jag befarar. det är tråkigt och onödigt. det är tråkigt och onödigt att känna så stor ånger över vad man gjort i sitt liv. gjort och inte gjort. ibland skulle jag verkligen vilja vara en av de där människorna som jag föraktar så, en av dem som tror på solsken och fågelsång. grunden till föraktet ligger antagligen i svartsjuka. jag borde försöka bli av med min skepticism och bitterhet.
jag har mina teorier, du har dina svar.
hur det än blir så ska jag åtminstone alltid försöka. försöka tills dess att jag inte orkar mer. åtminstone så länge jag lever kvar i den naiva drömmen av att du kanske bryr dig litegrann iallafall.


ps. jag gick emellan två katter som befann sig mitt i ett jättebråk inatt. jag lyfte upp den ena och bar den med mig en bit. de kanske inte hatar mig allihop ändå. ds

eventuellt känner jag ett starkt begär efter att få äga det här halsbandet. eventuellt måste jag bara ha det. och så skäms jag lite för att jag är så materialistisk. men ändå, ack så ljuvligt.

jag älskar dig

och naturligtvis ångrar jag mig idag. ångrar allt. allt jag gjort och inte gjort. allt jag sagt och inte sagt. men det är som det ska vara, fel-icia. fel. felfelfel.



och ja, jag hatar mig själv för att jag är så jävla dramatisk.

jag hatar mig själv för att jag tar det så jävla hårt
jag hatar mig själv för att jag bryr mig
jag hatar mig själv för att jag alltid gör fel
jag hatar mig själv för att jag inte kan vara rak
jag hatar mig själv för att jag är feg
jag hatar mig själv för att jag är ful
jag hatar mig själv för att jag är tjock
jag hatar mig själv för att jag är elak
jag hatar mig själv för att jag är påträngande
jag hatar mig själv för att jag har känslor
jag hatar mig själv för att jag är dålig
jag hatar mig själv för att jag tycker om dig
jag hatar mig själv för att jag förstör allt som är fint
jag hatar mig själv för att jag bara ser det svarta och dåliga
jag hatar mig själv för att jag är svag
jag hatar mig själv för att jag försätter mig i dumma situationer
jag hatar mig själv för att jag ibland är för ärlig
jag hatar mig själv för att jag inte kan vara lite naiv ibland
jag hatar mig själv för att jag är en förlorare
jag hatar mig själv för att jag har en blogg
jag hatar mig själv för att jag aldrig kan lita på någon
jag hatar mig själv för att jag aldrig vågar
jag hatar mig själv för att jag hatar mig själv
jag hatar mig själv för att jag skriver det här
jag hatar mig själv

hell yeah

Felicia är ett kvinnonamn som kommer av det latinska ordet felicitas '(stor) lycka'.

"Och Knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dum när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum. Men vem ska trösta Knyttet med att samma dag han flytt blev huset fullt av nya, mycket lyckligare knytt"

och jag som tyckte att 2009 var är sjukt år.

änkhusgatan. gatnamn har en tendens att förbrylla och roa mig.

jag saknar dig

idag är det ett år sedan jag tog farväl av drumbow. det gör ont.

känsla: likgiltighet

att vara likgiltig är bland det värsta jag vet. likgiltig och tom. när tiden rör sig och man står till. när livet går en förbi utan att man gjort några egna val eller tagit några egna beslut. jag känner mig som en trasdocka. ni kan göra precis vad ni vill, det går in genom ena örat och ut genom andra. passerar knappt hjärnbalken. jag förstår inte vad som händer. jag önskar jag förstod lite mer emellanåt. jag önskar att jag visste lite mer, kunde lite mer.
ibland är jag bitter över att jag växt upp i en familj där vi inte pratar om känslor. känslor är fult, vad du än känner. allt du känner är fel. och vi är ju bara atomer, som någon annan skulle ha uttryckt sig. och nog är det så, en enda människa gör detsamma. man är bara en liten lort, hela livet. ingenting du skapar, säger eller gör är av någon betydelse för världen, för andra. så varför ska man anse livet vara så förbannat heligt? varför ska man vara tacksam över att få leva? jag vet, jag vet. jag är en cynisk jäntunge som kommer komma till insikt när jag blir äldre. jag vet ju inget om livet. har ingen erfarenhet. jag kan varken älska eller hata. jag kan bara vara.


igår hamnade pappa i koma, igen. men han mår nog bra nu.
likgiltighet.

det är synd att du gör mig så illa hela tiden.

BEHOV: sömn och sådana där löjliga ting som närhet
KÄNSLA: bangbangbang i mitt huvud. illamående.
TANKE: "det är tråkigt att vara ledsen hela tiden"
FAKTA: jag.måste.sluta.äta.och.börja.träna.


jag är liksom dömd att misslyckas och att vara ensam.

det här är det vackraste spelet som gjorts. mest för att det är rådjur och överexponerat.

vad jag egentligen vill

1. jag vill åka utomlands och jobba ideellt med djur som på något sätt farit illa. bidra med skydd för utrotningshotade djurarter. hjälpa djur i nöd. assistera en veterinär eller något i den stilen. jag vill göra något för världens djur, något praktiskt. jag drömmer extra mycket om att få jobba med valar.

2. jag vill starta ett djurhem här i sverige, där skadeskjutna viltdjur kan få hjälp, dit övergivna djur kan komma för att få ett nytt och tryggt hem. jag vill ha rätt att ta misskötta djur från dess ägare och ge dem ett nytt, bättre liv.

3. jag vill bo i en stuga på landet, där jag kan leva med dem som betyder mest för mig. jag vill kunna köpa mig en häst, kor, getter, hönor, kaniner,katter, hundar och behålla mina marsvin och fortsätta med dem. jag vill ha relativt nära till en stad så att jag skulle kunna socialisera ibland, när jag orkade.

4. jag vill bli problemhundskonsult och hjälpa människor som har problem med sina hundar. jag vill kunna rehabilitera hundar som människor slutat tro på, för jag vet att det går att få ordning på dem. för att det, varje gång jag hör talas om en hund som blivit avlivad på grund av sitt uppförande, sticker till i hjärtat på mig. jag vill vara med och skapa ett bättre hundanpassat samhälle.

det här sammanfattar på ett kort sätt vad jag verkligen, innerligt vill. men det är en drömmares vilja, ändock inte någon omöjlig drömmares vilja. jag vet att det är möjligt. men jag behöver en hjälpande knuff. behöver kanske någon som jag kan göra dessa saker tillsammans med. kanske behöver jag också lite tid på mig, innan jag tar tag på riktigt. trots att det kanske är just nu som jag egentligen bör leva efter mina drömmar. men drömmar kan också vara livsverk. och jag är ju som sagt aningen rädd för framtiden, aningen rädd för livet och att aningen rädd för att ta beslut. aningen rädd för drömmar också, för den delen.


(5. jag vill kunna känna rätt för någon, en endaste gång)

I don't want to feel like I don't have a future

jag och molly har ägnat förmiddagen åt att titta väldigt intensivt på kurser som går att läsa på högskolan. så nu vet vad jag ska söka in till, om jag sedan tackar ja till hösten är en annan historia. jag är så obeskrivligt rädd för framtiden, men det kanske blir bra till sist. om man försöker. och vill. jag är obeskrivligt rädd över att jag inte ska vilja också. aldrig vilja alls. (fast imorgon ska jag skriva ett inlägg om vad jag egentligen vill, det har jag bestämt mig för).

i övrigt ägnades dagen åt lite impulsköp på erikshjälpen på österängen, jag inhandlade bruna gummistövlar (till ingen nytta), en vårjacka (till ingen nytta) och en lampa (till ingen nytta) att ha när jag flyttar hemifrån.

och så har jag tittat på grizzlyman.
och nu ska jag lyssna på leonard cohen och skriva ner förbjudna tankar på min skrivmaskin.

mitt ambitiösa försök till struktur. stabilopennor och moleskine i mitt hjerta.



ps. saknaden efter dig gör det outhärdligt. och jag är så rädd för att förlora dig. ds.

idag är det år sedan jag startade "dödslängtan och kärlekstörst". jag har länge gått i tankarna att bloggen skulle dö på sin födelsedag, men den senaste tiden har jag övervägt att låta den överleva. och så får det nog bli. men jag måste skärpa mig vad det gäller texterna och tankarna. vissa tankar bör inte sippra ut här. vissa tankar och känslor är ämnade att stanna där de föds och aldrig bli. jag förnedrar mig själv och jag förnedrar andra. jag förstör och yttrar mig. det är fult att yttra sig. fult att tala.

åter till munkaveln. känslor är förbjudet.

idag har jag mest löst korsord med morfar och besökt hägghult. jag tycker om morfar och korsord, jag tycker om hägghult också. allt vad trygghet är för mig finns i hägghult. men ändå den ständigt gnagande oron. jag vill inte förstöra något, vill inte få något förstört. om jag bara visste vad jag gjorde. om jag bara visste vad jag borde göra, hur jag borde agera.
men vad förväntar jag mig egentligen? att det på något vis skulle vara enkelt. att jag på något vis skulle få något jag inte förtjänar. vad har det tagit åt mig egentligen. jag brukade finns styrka i att vara ensam, trodde på att "ensam är stark". och helt plötsligt är jag svagare än någonsin tidigare.
men jag ska nog få mig att fungera igen. jag ska ge mig själv en smäll på käften så kanske, kanske jag hamnar i rätt balans. be mig dra åt helvete och jag gör det. ge mig bara något, ett endaste litet ting som gör att jag åtminstone tar mig framåt.

jag tror att jag brukade tycka om påsken

jag är inte mycket för några högtider egentligen, men jag föredrar nog påsken framför andra. så har det varit förr åtminstone. i år har det mesta känts ganska vemodigt. jag har som vanligt bara mig själv att skylla, ingenting blir särskilt underhållande med mitt återkommande bittra och orkeslösa humör.

världen blir fulare på grund av mig.







skogen bidrog med trygghet idag. tack och lov.

jag är ledsen, men jag önskar att du vore här. förlåt.