ibland önskar jag att jag vore som er

ibland önskar jag att jag vore som er
ibland önskar jag att jag vore kreativ som er
ibland önskar jag att jag vore intellektuell som er
ibland önskar jag att jag vore positiv som er
ibland önskar jag att jag vore god som er
ibland önskar jag att jag vore rolig som er
ibland önskar jag att jag vore fin som er
ibland önskar jag att jag vore klok som er
ibland önskar jag att jag vore som er
men då vore jag ju inte jag

att leva i vakuum

jag minns inte så mycket av föregående inlägg. inte på grund av någon alkoholhaltig dryck. mer på grund av hjärnspöken och en svacka. kanske.
jag är inte så hemskt medveten om vad jag gör och vem jag är just nu.

jag var på en mysig picknick med elin och två hundar idag iallafall, det var fint.
jag borde picknicka oftare.

nu kan du få mig så lätt

jag visste mycket väl vad jag gav mig in på.
och jag visste mycket väl att det var jag som skulle förlora.
jag har alltid drömt om dig. men alltid i smyg.
för jag vet att jag inte kan vinna.
men lögner gör inte situationen bättre för någon.

jag har aldrig litat på någon, aldrig trott på någons ord.
och hur skulle det kunna vara annorlunda? jag har alltid varit ensam.
och människor har alltid, alltid ljugit. jag är så jävla trött på alla dessa lögner.


jag önskar bara att människan vore en ärligare art.

dekadens.

idag har jag spenderat större delen av min tid i en bil. och i bilen sov jag mest. som aldrig förr. det var en fin utflykt. ut. flykt.
något jag kanske sällan nämner är att jag under hela min livstid har haft tillgång till ett hus i mellbystrand, ett gigantiskt spökhus som på somrarna används som koloni av första majblomman i huskvarna. under några veckor på sommaren kryllar det av barn och ungdomar som genom första majblomman får en chans till "semester". välgörenhet.välgörenhet. (jag är alltid lika skeptisk, förlåt). då min mor sitter med i styrelsen i första majblomman och är personalansvarig för kolonin medför detta att jag så länge jag kan minnas har spenderat en tid om året i mellbystrand. bortsett från de senaste åren. jag minns inte ens när jag var där sist, innan idag. kanske var det ihop med min högstadieklass i nionde klass. kanske.
det var hur som helst dit vi utflyktade idag. jag, min mor och hennes kamrat från föreningen. vårt ärende var bara att samtala med några byggarbetare som ska byta ut en vägg. en ganska värdelöst lång resa för en ganska värdelöst kort tid. men jag trivs med att åka långväga i en bil utan någon anledning. sällan är jag lika avslappnad.
dessvärre blir jag alltid så vemodig och ångestfylld när jag besöker huset i mellbystrand. har alltid blivit. och jag har ingen aning om varför. det är ett typiskt resmål med hundra meter till havet, sandstrand och gassande sol om sommarhalvåret. en typiskt resmål som inte alls faller mig i smaken. jag är inte mycket för öppna vyer och sol. egentligen. men så är jag ju inte för så hemskt många saker heller å andra sidan. men jag trivs bäst i skogen. där ingen ser mig.
idag slog det mig ännu lite hårdare hur vemodig jag känner mig när jag är där, när där inte finns någon verksamhet så är det ett dött hus, ett dött samhälle. och det är lite sorgligt. men lika sorgligt är det på somrarna när alla barn kommer dit och jag vet så väl hur vissa av dem känner, hur dåligt vissa av dem mår, hur gärna vissa av dem bara vill vara hemma med sina nära och känna sig trygga men inte förmår att visa det. och då har jag aldrig varit där som en av dem, jag har alltid varit där med min familj, med privilegier som de andra inte har. och jag kan inte minnas att något skett där som skulle göra mig så vemodig i efterhand. men det handlar nog mest om allt som skedde förr känns vemodigt. inte för att det var dåligt då. utan för att man aldrig får det tillbaka och aldrig kommer känna på samma sätt igen. jag kommer aldrig bli barnet som fick en guldpeng att använda i kiosken tvärs över gatan igen. jag kommer aldrig springa på de dolda stigarna i snåren och leva mig in i en värld som inte fanns igen. och det känns bara väldigt, väldigt sorgligt. att livet går en förbi. snabbare än man någonsin kunde ana.
nu känner jag mig som en bitter åldring igen. jag svamlar kring saker jag inte kan förklara med ord. jag borde bara vara tyst, vilket jag ska vara nu.

ikväll önskar jag bara att jag fick vara fem år igen och få somna i mammas famn. eller att jag var jag idag och fick somna i någon annans famn.

feels strange to have you as a friend
but I rather be your friend
than to never see you again





ps. idag har jag klappat på videung och hittat en snödroppe i vår trädgård ds.

det här är vad jag läser i afton

jag längtar till sommaren då jag kan fly ut till tryggheten igen.
jag tror det är vad jag behöver för att kunna andas igen.

when old love keeps you waiting

jag är så rädd. rädd för att råka känna saker jag inte borde känna. som jag inte får känna. det är förbjudet. har alltid varit förbjudet. kommer förbli förbjudet. klart som fan att det skulle bli såhär. det har ju funnits där hela tiden. hela, förbjudna, jävla tiden. jag har bara varit så bra på att dölja det, som vanligt, som alltid, som nu. så bra att jag trodde på det själv.
alltid i helt fel tid. när kan jag någonsin få känna mig rätt?
jag känner mig så elak å ena sidan och jag är så förbannat arg å andra sidan. och å tredje sidan så känner jag så mycket nu. jag är ett kaos av känslor och tankar.
jag har sådan fruktansvärd ångest åt både det ena, andra och tredje hållet.
det värsta är väl kanske att jag känner mig så hjälplös, för jag kan verkligen inget göra. jag vill inte förstöra för andra, hur gärna jag än vill något själv. vilket inte alls går ihop med min onda sida. men det finns gränser för allt. och vad det gäller vissa saker så är gränsen sedan länge passerad, vilket den inte borde vara.
jag skulle vilja skrika ut orden som beskriver hur det är, jag skulle vilja tala om hur det alltid har varit. men det går inte, jag kan inte. det skulle bara vara destruktivt, det skulle bara innebära att bli förnedrad ytterligare en gång.
jag hinner fan inte ens resa mig upp från det första fallet innan jag blir omkullvräkt igen. slagen till marken.
jag kan inte ens formulera mig i text längre, det är för turbulent för mig. jag behöver en paus.

just nu önskar jag innerligt att jag inte existerade.

heaven knows I'm miserable now

jag hade en gång en idealbild av något som jag tyckte var en god människa. jag skulle inte säga att jag någonsin trott att människan som art är god, det anser jag oss inte vara, men en idealbild kan man ändå ha. en idealbild som säger att om, om det skulle vara så att en människa var genomgod så vore den på detta vis. och jag hade en sådan bild. jag har också projicerat denna idealbild på en del människor jag mött i mitt liv. det gör mig fruktansvärt rädd att dessa människor alltid visat sig vara något helt annat än en idealbild. när inte ens idealen håller, vad håller då? jag har tappat hoppet och framför allt tron på människan. och framförallt har jag tappat hoppet och tron om mig själv. jag kommer aldrig hitta rätt, kommer alltid var helt fel ute. på fel plats vid fel tid. alltid för tidig eller för sen. jag har iallafall vant mig nu, det går ju alltid lite lättare när det blir en vana. eller?


idag blev jag iallafall lite glad när jag kunde hämta ut mina kära böcker om mumin som kommit i ett paket till mig. vill man inte bara drunkna i dem?

vad som vackert är

och jag gråter varje gång

jag känner mig lite som ett irriterat bi.

* människor som är så fruktansvärt naiva och blåögda kan vara så makalöst irriterande.

* förutsägbara människor kan vara så irriterande.

* människor som är så kopiöst glada bara för glädjens skull kan vara så jävla irriterande.

* människor som tror på materiell lycka är jävligt irriterande.

* människor som framstår som att världen kretsar kring dem är jävligt irriterande.

* människor som tror att allt kommer bli bra kan vara fruktansvärt irriterande.

* människor som blundar för verkligheten kan vara förbannat jävla irriterande.

* människor är ofta väldigt irriterande.

och jag är väldigt irriterad. emellanåt.
men det går över även det, med tiden.

ibland slår det mig, riktigt hårt, att jag egentligen inte lever för något alls. jag har gått på tomgång så länge jag kan minnas. är ständigt på jakt efter något att leva för, hitta meningen med livet. och allt oftare tror jag mig inse att det inte finns någon mening. den enda meningen med att leva skulle väl vara att man vill just leva, och jag tillhör inte kategorin människor som går runt och vill leva för levandets skull. för någon månad sedan blev min mor arg då jag råkade säga något cyniskt om att livet kanske inte är att föredra framför döden. hon hade en lång utläggning som gick ut på att livet var en gåva som man skulle vara tacksam för att man fått tilldelad sig. min far försvarande mig lite och påpekade att man inte kan kritisera människor som tänker i samma banor som mig. någon vecka senare tog hans bästa väl livet av sig. samma dag sa han att han hoppades att jag inte tänker eller tänkt göra detsamma. jag tycker det är lite obehagligt att det ibland framgår hur medvetna andra är om det jag tror inte märks. inte för att det finns någon chans/risk (?) att jag har tankar på att ta mitt liv. men jag tror att vi gör livet till något större än det är. vi föds inte lyckliga, vi är inte lyckliga, vi dör inte lyckliga. om det nu är lyckan man strävar efter i ett liv.
jag tror att det jag strävar efter som mest är trygghet. en trygghet annat än den man känner när man är i sitt hem och inget kan komma och ta en. en trygghet som gör att man liksom vågar kasta sig ut i något och ändå veta att man har en trygghet att falla tillbaka på. det enda jag hittills har funnit trygghet i är djuren och naturen. för de är orörliga. de försvinner inte för att jag gör ett misstag, de försvinner inte för att jag är ful eller inte kan prata om saker. inget i världen gör mig så lugn som den allra djupaste skog gör. men djuren dör och naturen blir bortvald för fula hus. det känns inte som en bestående trygghet.
äh, jag ska sluta nu. jag döljer allt bakom svammel igen. jag vet ju så väl vad det är jag behöver, men inte kommer få.

jag spelar vanlig.

dimma. ständig dimma. återkommande frågor. ständig förvirring.
jag måste bort härifrån. måste försvinna från allt och alla. måste reda ut mitt liv, kasta bort det och finna ett nytt.
har man inte redan problem så kan man alltid skaffa sig några.

jag ska försvinna in bakom transparenta spetsgardiner och gömma mig för världen. jag ville ändå aldrig vara kvar här. bakom skynken blir allt lite suddigare, lite mjukare och inte lika smärtsamt. jag trivs där ni inte kan se mig.

imorgon ska jag titta på fina filmer och ge min sjukdom en chans att försvinna. det är det enda.

i'm sorry

jag är tillbaka där allt började, det känns lite vemodigt.
men det är bättre än att vara kvar där allt slutade. kanske.

melissa horn talar sant

Det är dags att tänka efter

O jag vill inte följa med

Det har regnat hela sommarn och jag känner med det

Jag ville vänta tills du fråga o du frågade tillslut

Jag hörde sånger i mitt huvud men dem kom aldrig ut

O jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig

Och jag kan inte skilja på om jag vill vara med dig

O jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig

O jag kan inte skilja på om jag vill skada dig

Men du om någon borde förstå att man inte gör såhär emot mig

Du ville prata häromdagen

O helt plötsligt blev det tyst

Jag undrar vad som hände

Vi som skrattade nyss

Du trodde säkert att jag hoppats

På nått som aldrig ska bli av

Men jag har aldrig lyssnat när du lovat

Aldrig ställt några krav

O jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig

Och kan inte skilja på om jag vill vara med dig

O jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig

O jag kan inte skilja på om jag vill skada dig

Men du om nån borde förstå att man inte gör såhär emot mig

Vi tar en paus och lämnar rummet

O nu släpper du min hand

På varsin sida av vägen som en främling för varann

Jag vet precis vad du känner fast du aldrig sagt ett ord

Du har viljan att bli större, här är du redan stor

O jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig

Jag kan inte skilja på om jag vill va med dig

O jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig

O jag kan inte skilja på om jag vill skada dig

Ne Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig

Ne Jag kan inte skilja på om jag vill va med dig

O jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig

O jag kan inte skilja på om jag vill skada dig

Men du om nån borde förstå att man inte gör såhär emot mig