och den sena promenaden/cykelturen hem var fin tillsammans med camilla. och jens lekman i cykelkorgen. men nu är jag så trött så trött, för jag är en arbetande kvinna. och egentligen borde jag verkligen städa, men kanske prioriterar jag för en gångs skull sömnen framför allt annat.

och snart, snart far jag iväg till min älskade trygghet.

dimmiga dar, det var bra dar

...men vad fanns det att se klart?

dagar då det knappt finns tid till att andas är de dagar då jag mår som bäst. så länge jag kan fly från tankar och funderingar så kan jag njuta av stunden. idag har varit en sådan dag. (nåja, åtminstone fram tills nu)
jag har ägnat dagen åt marsvin, jobb, hästar och stickcafé. och nog har det varit fint. speciellt fint var det att få rida Yatzy till sommarbetet. aldrig att han skrittar så snabbt som på väg dit och aldrig att öronen pekar framåt lika glatt och bestämt som på väg dit. och aldrig att han springer runt som i glädjerus på samma sätt någon annan gång än som han gör när han tar de första kliven in i sommarhagen. och i år går han med två små ponnier som han verkar tycka hemskt bra om (trots att den ena är en hingst och det sker en del dominansosämjor). och jag fick samma rusande känsla i kroppen när jag mötte honom, gnäggande, i hagen som jag fick för några månader sedan. hästar betyder så mycket mer för mig än jag förstår.

(bilderna är lånade av carro då jag inte hade någon kamera med mig)

IRONI

tack för att du varit så tydlig
tack för att du aldrig låtit mig undra
tack för din ärlighet
tack för ditt mod
äntligen förstår jag







hade jag hatat alla människor som skadat mig så skulle jag ägna alldeles för mycket tid till det. och det är det inte värt.

vemod

imorgon tar 91orna studenten. det innebär att det är ett år sedan jag tog studenten. det känns som om det vore igår och det känns som att det aldrig har hänt. det var en så märklig, dimmig och bra dag. det var en dag som innebar mycket ångest, vilket faller sig ganska naturligt, och det var en tid som innefattade mycket känslor. veckorna innan studenten hade jag i stort sett ångest över att jag skulle få och ha ångest under studenten och efter studenten. men det går nog inte alls att jämföra med hur det känns idag. det är ganska ångestladdat att förstå att ens vänner kommer springa ut på den där skolgården precis som vi gjorde. att det kommer göra det imorgon. att vi gjorde det för ett år sedan. jag har haft ett helt år på mig att ta tag i mitt liv, satsa på något, finna vad jag vill göra. och inget har jag gjort. möjligen har jag sjunkit längre ner i skiten det här året än jag gjort under några tidigare år. och det känns bara svårare och svårare att ta sig upp.
jag är så rädd för alla de där stora besluten. och jag är så rädd för att lämna något som betyder mest i världen. och jag är så rädd för att misslyckas. igen. ännu mer.
för ett år sedan var allt så bra. och det är inte efterkonstruktioner. jag hade tvetydiga känslor inför studenten, men i övrigt var allt så bra. jag hade ingenting som stressade, inga känslor som tryckte. men nu är nu, och jag måste lära mig att gå vidare.

jag hoppas innerligt att mina fina vänner får en underbar dag imorgon och att de njuter varenda millisekund av kanske den bästa dagen i deras liv.
nu ska jag åter lyssna till regnet.

">
">



jag saknar island och drömmer mig bort.

i fredags kom minna på besök ner till mig för en stund. och gissa vad hon hade med sig? en födelsedagspresent! och gissa vad det var? TITTA!

london calling

jag var hemma redan i måndags, men jag har inte tagit mig tid förren nu.








jag var ganska så sämst på att fota min vistelse där. men jag hade en fin helg med bara få dispyter. vi besökte syster med familj i oxford en av dagarna och det var mysigt. mitt första köp var en plunta och det andra ett plommonstop. det hela var mycket impulsivt, men fint även i efterhand. jag önskar kanske att vi skulle stannat lite längre. det var skönt att komma bort.