vad jag saknar just nu

berättelsen om det bortsprungna marsvinet

det var i lördags afton när jag, min syster och hennes pojkvän kom hem från en gemytlig vistelse i göteborg. hem i det här fallet innebar hem till vår sommarstuga, mitt ute i skogen. hemma väntade oss min kära mor som tillbringat dagen där, i skogen. med ett bekymrat ansiktsuttryck förklarade hon att något tråkigt hade hänt så fort jag klev innanför dörren. ett av mina femton marsvin (egentligen ett av min mors två marsvin - hon anser sig ha adopterat bort dem till mig) hade tidigare under kvällen tagit sig ut ur en tillfällig utomhusbur och försvunnit. då min mor upptäckte att buren inte innehöll något marsvin så hade det redan börjat skymma och det var svårt att upptäcka ett ganska välkamouflerat marsvin på den lövtäckta marken. men hon hade gjort sitt yttersta, startat bilen och letat i strålkastarens ljus och försökt få vår hund Vilda att spåra det flyktbenägna marsvinet. märkligt var det också att han skulle ha lämnat de andra burarna, med resterande marsvin då dessa är flockdjur och gärna håller ihop. de ska ha sökt länge, men utan resultat. då jag hade kommit hem begav vi oss ut ytterligare en gång för att leta, men också denna gång utan resultat. jag började ge upp hoppet. ett ensamt marsvin, ute i skogen, bland vilda djur, en kall natt - det bådade inte gått. jag befarade det värsta och det var med tungt hjärta jag gick och la mig.
så morgonen därpå hade min syster vaknat och tänkt gå för att väcka mig. Vilda följde hennes steg in i rummet där jag sov och fick så ett kommando av min syster att väcka mig, men gjorde inte som hon blev tillsagd utan sprang mot ytterdörren i hopp om (trodde min syster) att få gå på en promenad. min syster beslöt sig för att låta mig sova vidare och förbereda en frukost innan jag vaknade. men så fick hon för sig att följa med Vilda ut i trädgården och bad, utanför dörren, Vilda att leta efter marsvinet, varpå Vilda börjar nosa omkring i det låga gräset utanför stugan. kort därefter rusar så Vilda bort på baksidan av huset och vänder sig om för att (enligt min syster) se så att min syster följde efter. vilket hon också gjorde. på baksidan nosar Vilda vidare kring masrvinens uteburar och vidare in brevid garaget där marsvinen tillbringar nätterna och regniga dagar. alldeles intill garaget ligger det staplar med svarta takpannor och dessa fångade plötsligt Vildas intresse - hon springer så och ställer sig bakom takpannorna och tittar in mellan två av staplarna. min syster följer efter och upptäcker till sin förvåning att det mellan staplarna sitter något litet och hårigt, ihopkurat och alldeles stilla. det bortsprungna marsvinet!

den dagen vaknade jag av att min syster kommer springandes och skrikandes in i huset och utan att ens vara helt vaken ställer jag mig upp och rusar ut för att faktiskt kunna plocka upp och ta hand om det jag så bestämt trodde var förlorat. så detta var berättelsen om dagen då femton hade kunnat bli fjorton, om dagen då ett liv hade kunnat gå förlorat, om dagen som slutade lyckligt. en berättelse om ett marsvin på rymmen.

skör som en fågelunge
med en vilja av stål

få människor möter ett sådant öde, få människor överlever det
du överlevde
gång på gång på gång
men slutet möter oss alla

vila i frid, lili

hösten tycks närmare här. jag märkte det idag, att den infinner sig så mycket mer intensivt här ute i ingenstans. jag känner av kylan tydligare. de gula löven som fallit till marken är så mycket mer uppenbara här. jag har en känsla av att det kan hjälpa mig på traven när jag ska flytta hem. kanske känns det lite bättre när jag vet att jag kan fly undan hösten. jag hoppas på det iallafall.

imorgon beger jag mig till fina göteborg för att se fina, fina håkan. återigen. det blir nog en bra dag, med många bra människor.

fjärilsbesök

fint och nattligt besök fick jag denna afton. jag har försökt hjälpa denna vackra varelse ut flera gånger under kvällens lopp, men hon envisas med att flyga in igen. så nu får hon sova över så ser jag till att befria henne imorgon istället. hon vill nog stanna inne i värmen, ute blir det så kyligt om nätterna.

min kära mor har flyttat hem från vår stuga. morfar bor kvar så länge jag blir kvar, utan att jag bett om det. men det känns fint. man känner sig onekligen väldigt ensam när det blir natt och väldigt mörkt. och så är det fint att ha sina absolut käraste nära, morfar och vilda. därför bjuds på en ytterst charmig bild på dem båda. mys!

alltför ofta ställer jag mig frågan
vad är meningen med livet?

och alltför sällan får jag något svar

så vackert var det när jag gick upp i morse. man borde ta vara på tidiga mornar, det är alltid som vackrast då.

och jag älskar alvedonreklamerna.

where I belong

it's hard to look back when you are alone

ensamhet. ett öppet, skavande sår. så lätt riva sönder när det börjat läka. ensamheten har på något sätt alltid förundrat mig. det finns ingen annan känsla som är lika närvarande i sin raka motsats. ensamheten är alltid närvarande, var man än befinner sig. hur många människor som än omger en så finns den alltid där, märkbar. ju ensammare jag är, rent fysiskt, desto mindre ensam känner jag mig. men det handlar väl mest om att där inte finns någon att jämföra sig med, ingen som är så påtagligt bättre än jag själv. ingen som slår ut den sämre.
sedan är det alltid lättare att förtränga ensamheten när man lever sig in i den drömvärld som jag så vardagligt går in i. att dagdrömma om en finare värld ger ju så ofta mer än att se den verkliga världens skuggor och misärer. i en fiktiv värld lever man som den person man drömmer om att vara, man lever ett sådant liv som man alltid drömt om att leva. men en fiktiv värld spolas som välbekant ofta bort när man möter vardagen i dess skarpaste sanning. en fiktiv värld är som en skör tråd. tråden tål inte att tänjas på för alltid. en dag går tråden av och drömmarnas värld förfaller. och då vill vi inte leva längre.
en dag når man det stadiet då man inte orkar längre. man orkar inte drömma mer. man orkar inte vara ensam längre. allt man vill är att passa in. passa in i något av världens alla mönster, leva efter någon av världens alla rutiner. en dag orkar man inte hålla människor utanför längre, någon gång kommer man släppa folk innanför sitt skal. någon dag kommer någon riva murarna. och den dagen är jag så förbannat rädd för.

det är så vackert här, nästan som en tavla

för varje dag som går så närmar jag mig den dagen då jag blir tvungen att flytta ifrån skogen och fara tillbaka in till staden. för varje dag som går så blir himlen lite, lite gråare och vinden lite, lite kyligare. vattnet är inte längre lika inbjudande och gräset känns inte längre lika rogivande att gå barfota i.

jag tycker verkligen inte om hösten. kanske har det med flyttandet att göra. det kanske är den sorgsna känslan av att lämna stugan som har fått mig att avsky hösten. kanske är det enda jag minns av höstarna den där kvällen när allt är färdigpackat och klart för hemfärd. den allra mest vemodiga kvällen om året, dagen då ångesten är som mest märkbar. kvällen då man nästan kan ta på oron som svävar i luften. det har aldrig funnits någon fin inledning på hösten, det är nog en anledning.

jag känner mig alltid som tryggast när jag vet att jag kommer vakna upp till ljudet av vågor som slår mot bryggan, med solen speglande på vattenytan och med lukten av natur så oundviklig. att kunna gå utanför dörren utan att möta en enda människa är en obeskrivlig firhetskänsla. lugnet gör mig trygg. jag uppskattar till och med att få gå ett stycke för att hämta vatten. jag vill inte tillbaka till vardagsstressen. jag vill inte vakna till ljudet av motorer och skrikande barn. jag vill inte somna utan att kunna titta på en stjärnklar himmel innan. jag vill bara vara här, där jag är just nu och aldrig flytta tillbaka till stan. jag vill inte. vill inte, vill inte, vill inte. men jag vet att jag är tvungen. och jag ska klara det också. jag ska kunna hantera det och hösten ska snart ligga bakom mig, trist och dammig.