Moonrise Kingdom

just det, just det, just det! fick i överraskning att gå på moonrise kingdom i lördags. det var en fin överraskning och filmen var fantastisk! men det brukar jag tycka om wes andersons filmer överlag. nu vill jag bara se om den för att hitta smådetaljer att fascineras över. fin överraskning och fin kväll, men lite för mycket popcorn.

siamesbesök

i helgen besökte jag siamessyster i köpenhamn. det var fint och det var SÅ skönt att komma bort från den här staden en stund. vi gosade mest och spenderade pengar på kläder, fika, mat och konstutställning. och så gick vi. och gick och gick och gick, överallt. och så drack vi lite öl. puss.

jag höll på att skriva något väldigt opassande. men så ångrade jag mig.

what's broken can always be fixed and what's fixed will always be broken

för ett år sedan och tre timmar sedan hade jag precis lämnat morfars hus efter att ha sagt godnatt till honom. det visade sig senare vara sista gången jag pratade med honom. under morgondagen fick jag det värsta samtalet jag upplevt. mamma hade hittat morfar död, i sjön intill huset. och iochmed det samtalet rämnade hela min värld. all min trygghet var på en sekund som bortblåst. morfar, som hämtat mig så många dagar efter skolan, som varit den som alltid satt sprätt på min fantasi och som alltid funnits där och måna gånger varit min bästa lekkamrat, var plötsligt borta.
då, när chocken infann sig och hela livet föll i kaos så tyckte jag att det hade varit bättre om han blivit sjuk och jag skulle ha hunnit säga allt det där som man vill att någon så nära ska veta(ni vet hur egoismen är det största vi har). men innerst inne visste jag ju att jag inte tillhör kategorin människor som öser kärlek över folk då jag har chansen och att jag antagligen skulle ha sagt lika lite om morfar blivit sjuk som jag nu gjorde. (det är förresten något jag har efter honom, att inte prata om eller yttra sina känslor) och så inser jag också att han inte kunde ha fått en bättre död. han befann sig i hägghult där han trivdes som bäst, var inte sjuk, kunde göra allt precis som han ville utan att behöva vara inneboende på ett ålderdomshem. och så tog det bara slut. förhoppningsvis hann han inte ens reflektera över vad som hände.
och det är väl egentligen så vi alla vill ha det.
men det hjälper dessvärre inte mycket dagar som denna. för jag hade velat ha honom kvar, för alltid. och saknaden kommer aldrig dämpas. sakna kommer jag, vi, alltid göra. även om varje dag kanske blir något lättare. jag tror det var därför som jag ikväll valde att åka tillbaka till stan för att sova här. hägghult är mitt paradis och min oas, men även därifrån är vissa minnen mörka och det är dumt att förirra sig i mörka minnen. det gör man så ofta ändå.

 

ps. gravar är jag ingen flitig besökare till, platserna där mina nära ligger begravda betyder inte speciellt mycket för mig. platsen vid sjön, där morfar försvann, kan jag däremot sitta vid ibland. sitta  och iaktta det lugna vattnet som tog hans liv, men som också är mig så kärt. ds