imorgon ska jag besöka peset för första gången sedan studenten. det känns nästan nervöst. som om jag inte hör hemma där längre, vilket jag ju heller inte gör. men ändå, jag kan inte se hur jag någonsin skulle kunna växa ifrån en skola. och inte bara en skola. utan skolan. i helhet.
jag klagade så över skolan, hela tiden klagade jag. varje dag. och nu i efterhand förstår jag inte vad jag klagade över. skulle jag få välja skulle jag gå på samhäll- och mattelektioner för evigt. år efter år.
nu överdriver jag igen, som vanligt.
men jag ångrar att jag inte tog vara på tiden som var. jag ångrar att jag inte njöt av det jag hade. jag ångrar att jag tagit så mycket för givet. och det gäller långt mycket mer än skolan.


och ibland ångrar jag att jag inte vågat ge efter en endaste gång.
jag vill inte vara feg längre. jag vill kasta mig ut från det där stupet och ner i ovisshet. jag skulle vilja våga satsa, våga erkänna och framförallt skulle jag vilja våga känna.