dom kommer kliva på dig

dessa stackars omedvetet miserabla, naiva, små människor. man borde införa en ny kurs i skolan i form av sanningsseende - vilket fantastiskt ord, inte sant? jag förstår inte hur man kan vara så förblindad av känslor att man undgår att se det som är självklart. jag skulle vilja berätta för dem hur det är, hur deras liv egentligen ser ut, vad deras känslor egentligen bygger på. men jag ska nog bara låta dem leva i sina lyckliga små rosenröda liv byggda på lögner. jag önskar ju egentligen tillhöra dem, önskar egentligen att jag inte såg rakt igenom människor och deras falskhet. önskar ju egentligen att jag inte fått veta sanningen, se sanningen, känna sanningen, uppleva sanningen. önskar ju egentligen att jag kunde lita på någon. men å andra sidan är jag glad att jag inte är hon, inte dig eller någon av dem som tror förblindat. jag skulle gå sönder om jag levde i de lyckliga drömmarnas värld för att en dag inse att ingenting någonsin varit sant.

jag har ett problem:

vem ska jag ha som sällskap på håkanspelningen den 25e mars?!

drömde märkliga ting om svunna tider och svunna personer inatt. vet inte om det kändes bra eller dåligt. jag döljer de verkliga tingen bakom andra. till slut går inget att lista ut. drömmar är orättvisa, de får allt att verka verkligt och de söker saker jag inte vill söka upp. inte vill minnas. fast samtidigt jo, jag vill minnas. vissa tider var fina. när de väl var.

vill mest att det ska vara 1 mars nu. vill börja något nytt och eget. mitt, på riktigt. hoppas på att det ska bli bättre och lättare. ser fram emot det så mycket!

en sömnlös natt var jag galen och målade mycket svart

jag har skrivit kontrakt! åh, det känns så bra.
jag vet att många dömer mig efter mitt beslut att bosätta mig i jönköping. och kanske dömer jag mig själv lika hårt. men just nu struntar jag i vad de dömande tycker och jag struntar i principen som säger att man inte kan bo kvar här. jag har egentligen inget emot jönköping som stad (mer än alla kyrkor och religiösa samfund), det som plågat mig har varit människorna och de har ju i princip allihop flyttat. problemet löst. men samtidigt ska man vara medveten om att ett val inte är livsavgörande, nog finns det tid för äventyr. och jag blev iallafall inte kvar omedvetet, inte heller blev jag tvingad till det. det är ett val jag har gjort, för nu. och det känns bra. och när det för en gångs skull känns bra så tänker iallafall inte jag betvivla det.

Tummen upp på det!

tillbaka i jönköping. lite rörigt att inte kunna packa upp mina saker. men annars fint. och vilda är med mig överallt.
jag ska jobba imorgon bitti, och gå på värdträff lagom till aftonen. och så måste jag studera, studera, studer. och det bästa av allt: kanske skriver jag kontrakt på en tvåa på 70 kvadratmeter, lämpligt placerad på torpa. med balkong. det vore så jävla fint.

nu ska jag pussa på min hund (för det kan jag göra ofta nu igen) och sova.

korta välplanerade steg. isen gömmer sig under snön som fortsätter falla likt aska. hela världen bäddas in i bomull och allt blir tyst, så tyst. det enda ljudet som når mina öron är det behagliga knarrandet som uppstår när mina fötter pressar samman snön under mina skor.
tänker på att jag ljuger för att ni inte ska förstå er på mig. tänker på att jag ljuger för att ni inte ska lära känna mig. på riktigt. tänker på att det blir så mycket lättare att försvinna in i vintervärlden.
på lördag flyttar jag tillbaka till jönköping. för en tid, för en längre period, för alltid. jag vet inte. men just nu känns det som att det blir bra och att jag nog faktiskt behöver det. rutiner som kan styra upp allt igen och kanske få mig i någon slags balans.

jag har aldrig förstått mig på det där med att lära sig älska någon. det måste vara det dumaste en människa kan göra. att lära sig tycka om någon bara för att det vore bra om det vore sant. frågan är om det någonsin blir sant? eller kommer hela ens tillvaro bygga på en hop lögner till slut? antagligen ja.
nej fy. slå mig i skallen om ni ser att jag någon gång förlorar mina sinnen och börjar ljuga till och med för mig själv!

så begravde vi det förgångna och fördömda år 2010 (jag hatar dig)

det har varit jul. och nyår. och nu är det dags att sätta sig in i vardagen igen.

jag är fotfarande kvar hemma i jönköping. har varit sjuk i en vecka och inte orkat ta tag i någonting, så jag försöker hinna med litegrann innan jag måste vara tillbaka på universitetet i göteborg.

julen var ungefär som vanligt, fast egentligen inte alls. jag, mor och syster började julafon med att besöka molly, åsa och petter för en julfrukost (förr var jag alltid i stallet klockan sju på julaftonsmorgon). därefter for vi till rosenlund där mina kära små marsvin fick extra mycket gott att äta och efter det mötte vi upp far hemma hos oss för att äta lunch och dela ut julkappar. när han åkt, någon gång efter kalle anka, så for jag för att hämta morfar och han stannade hos oss långt in på natten. mysigt i helhet, får man väl säga. men ja, som alltid detta vemod som sköljer över mig. det blir aldrig riktigt lika bra som man skulle önska.

syster stannade iallafall hemma till på måndagen och vi hade det mest mysigt. såg den nya narniafilmen på bio och åkte pulka bland annat.

men när hon åkt blev jag så sjuk, så sjuk. kunde varken andas eller prata och hade visst ont i hela kroppen. influenska kallas det nog. så alldeles nedbäddad var jag fram till nyårsafton som jag tillbringade hemma med vilda som dessutom är rädd för alla fyrverkerier. elin kom på besök och strax innan tolvslaget åkte vi ut till hägghult för att slippa undan de värsta fyrverkerierna.

sedan har det flutit på. jag har successivt tagit mig utanför dörren och på små promenader och nu är jag faktiskt bara täppt och väldigt hostig. det kunde varit värre! (men också bättre...)

några fåniga nyårslöften har jag nog inte tror jag. möjligen att aldrig göra om de misstag som jag gjorde under föregående år, kanske försöka att hålla mig stående och inte fallande platt.

och så ska jag inte äta kött förstås! det har jag ju klarat i sisådär sju år hittills så det ska nog gå iallafall. alltid något.

jag borde sannerligen ge ett löfte om att gå till sängs tidigare, men det är ju dömt att misslyckas. bättre att inte ge några löften alls än att bryta många förtroenden.