det händer så lite, men ändå så mycket.

i skogen märker man av naturen så mycket tydligare. jag lär mig leva efter solen.

fiskmåsarna fick sex ungar som alla överlevde. och de har börjat flyga nu. och snart kommer de ge sig av. de kommer lämna tystnaden efter sig och en morgon kommer jag vakna och veta att de inte är kvar. och den morgonen kommer vara lika jobbig som den morgonen alltid är. jag kommer veta att mörkret infaller tidigare om kvällarna, att löven kommer börja falla från träden och att jag snart måste lämne lugnet och tryggheten. och i år kommer jag lämna den på ett annorlunda sätt jämfört med andra år. för jag var tvungen att ta ett beslut snabbt och jag tog beslutet snabbt. jag vet inte om det är rätt eller fel. jag vet att jag kommer sakna så hemskt mycket. men jag vet också att jag behöver komma bort från så hemskt mycket.

men egentligen gillar jag inte storstäder. och egentligen är min hund det enda jag bryr mig om och den enda jag vill spendera tid med.

jag avskyr besluten. men ibland måste de tas. och nu är de tagna. för tre månader. sedan kan jag återvända igen. om jag vill.

och ännu så länge kan jag njuta av att vakna upp i en skog där jag känner varenda stubbe och varenda sten. och att vakna till ljudet av fiskmåsungar som skriker efter mat. och jag kan njuta av tanken att jag har det kvar, varenda dag så länge jag lever. och det är få förunnat.