jag undrar om man vet om när man ska dö. om man liksom känner det på sig. jag vet inte vad jag tycker verkar bäst, att veta eller inte veta.

när sommaren just börjat visade morfar mig och mamma hur vi skulle stänga av vattnet i Hägghult. vi la det inte direkt på minnet. men han visade oss för att vi skulle veta, den dagen han inte skulle stänga av det igen.

i år, för ett halvår sedan ungefär, skrev han om det vita arkivet, såg över testamentet.

jag undrar om han visste. jag hoppas inte det. och jag hoppas att han inte var rädd. jag hoppas att han var precis sådär lugn som han alltid var. lugn och sansad.

fortfarande har vi inte fått veta vad som egentligen hände. det gör mig frustrerad. jag behöver få veta, måste få veta för att kunna hantera det på riktigt. samtidigt som jag är så fruktansvärt rädd för att jag ska få veta fel saker. begravningen var iallafall fin.

i lägenheten rakt över gården så har de en jättefest. jag är så glad att jag inte är där. att jag valde att bara vara i min soffa med min hund och se på filmer hela kvällen. ibland behöver man den där distansen. det är nog kanske lite därför jag letar stugor och gårdar på landet. för att alltid kunna distansiera. samtidigt som det vore ännu ett seg in i ensamheten. men än så länge är det ju bara funderingar trots allt.

jag funderade på att fota mitt hem för att presentera det här, men sedan orkade jag inte. det kanske kommer en annan dag. när jag är mer på banan. istället ska jag fortsätta titta på "upp till kamp" nu.

samtidigt så är det inte ens en månad kvar tills dess att jag officiellt tillträder min nya tjänst på Smålands musik & teater. det är min första riktiga tjänst och jag ser väldigt mycket fram emot att få börja arbeta på i Spira och dessutom veta att jag har en stadig inkomst varje månad.
men så vet jag ju också vem jag hade velat ringa och berätta det för...

det har gått en månad sedan morfar plötsligt försvann.
här är sig inget likt.