vårdcentralen vill inte göra så mycket. mer än ge en massa receptfria saker som ändå inte hjälper. suck. jag som aldrig söker hjälp för banala saker som hälsa. när jag väl gör det är det ju faktiskt hjälp jag vill ha. så nu får jag nog ringa riktiga läkare på måndag. och så kommer det ta ännu längre tid och det kommer inte gå över på länge. jävla skit. fast å andra sidan kan jag passa på att ta alla de där blodproven som de vill att jag ska ta. när jag ändå är på plats menar jag. är mycket för det här med mass-ta-tag-i när jag väl tar tag. det gjorde att jag började pensionsspara för ett par veckor sedan - det ni!
ikväll får jag väl nöja mig med det där mesdämpande som vårdcentralen rekommenderar. nej, jag är inte alls bitter.


ibland får jag för mig att raka frågor ger ärliga svar. så är det inte. i vissa fall får man aldrig någonsin ärliga svar.
jag håller iallafall löftet om att inte älta och sakna personer som väljer att försvinna. det är inte värt det.

det är märkligt vad man utsätter sig för när man minst behöver det. allt var förr och ingenting är nu.

foton: ryan mcginley

minns att jag satt på ett flygplan från island på väg hem till sverige igen. minns att jag grät och lyssnade på någon skiva som hannes hade knåpat ihop. vet inte varför jag grät eller ens vad det var på den där skivan, mer än någon enstaka låt kanske. men minns hur jag kände och jag känner igen det i hur jag känner idag, ikväll. svårformulerad känsla. men jag tror att det handlar om saknad.

ingenting är som förut. men på något märkligt sätt så är jag ganska bekväm med det. känner mig tillfreds som det är. kanske beror det mest på likgiltighet, så som det brukar göra. men jag känner mig inte likgiltig-tom, utan isåfall mest bara likgiltig. och jag menar, det är ju trots allt ganska så skönt att inte känna alls.

jag.är.iskall.

mjau