it's hard to look back when you are alone

ensamhet. ett öppet, skavande sår. så lätt riva sönder när det börjat läka. ensamheten har på något sätt alltid förundrat mig. det finns ingen annan känsla som är lika närvarande i sin raka motsats. ensamheten är alltid närvarande, var man än befinner sig. hur många människor som än omger en så finns den alltid där, märkbar. ju ensammare jag är, rent fysiskt, desto mindre ensam känner jag mig. men det handlar väl mest om att där inte finns någon att jämföra sig med, ingen som är så påtagligt bättre än jag själv. ingen som slår ut den sämre.
sedan är det alltid lättare att förtränga ensamheten när man lever sig in i den drömvärld som jag så vardagligt går in i. att dagdrömma om en finare värld ger ju så ofta mer än att se den verkliga världens skuggor och misärer. i en fiktiv värld lever man som den person man drömmer om att vara, man lever ett sådant liv som man alltid drömt om att leva. men en fiktiv värld spolas som välbekant ofta bort när man möter vardagen i dess skarpaste sanning. en fiktiv värld är som en skör tråd. tråden tål inte att tänjas på för alltid. en dag går tråden av och drömmarnas värld förfaller. och då vill vi inte leva längre.
en dag når man det stadiet då man inte orkar längre. man orkar inte drömma mer. man orkar inte vara ensam längre. allt man vill är att passa in. passa in i något av världens alla mönster, leva efter någon av världens alla rutiner. en dag orkar man inte hålla människor utanför längre, någon gång kommer man släppa folk innanför sitt skal. någon dag kommer någon riva murarna. och den dagen är jag så förbannat rädd för.