en del av mig vill vara vaken hela natten och bara kötta varelser i tv-spel. en annan del inser att jag måste återskapa en normal dygnsrytm igen. och gärna så snart som möjligt, vilket skulle innebära typ nu.

jag vet inte. känner mig så frånvarande och likgiltig att jag inte vet var jag ska göra av mig själv.
två lediga veckor har gått alldeles för jävla fort.

är man inte bra dum, när man inte erkänner att man hittat precis rätt?

jag har för många i min närhet som har dött unga

jag borde...

-plocka undan i min lägenhet
-damma alla hyllor och prytlar
-dammsuga hela lägenheten
-kanske skura golvet
-diska
-riva ner fula schabloner på toaletten...
-...och sätta upp foton istället
-rensa min garderob
-bli klar med alla påbörjade projekt
- osv...




ISTÄLLET:

idag har jag gråtit och gråtit och gråtit och gråtit lite till. och jag har ingen aning om varför.

saker som man fyndar

 

jag kommer inte frysa i vinter! mössa, vantar, stövlar inhandlande på bästa nostalgi (en second handbutik som bor granne med mig). jag har dessutom råkat låna hem mammas fodrade mockajacka, den kommer nog få bo här länge.

 

och den här hittade jag plötsligt i min gaderob, inhandlad för sisådär hundra år sedan. jag älskar den, men vill bli smalare innan jag har den! tjoho.

laddaren till min systemkamera är puts väck. buhu. inte den blekaste aning om var jag kan ha gjort av den. har letat i lådan där dne bör ligga - hittade femhundrelva laddare till andra kameror och fanskap, men inte till min precious. i värsta fall får jag väl köpa en ny. men det har jag verkligen inte råd med. fan.

livet har sin stilla gång. jag känner mig...tillfreds, men aldrig nöjd. som vanligt. ack, ve och jämmer. det plus årets jävla pissmånader. jag hatar oktober, november och december. och egentligen januari, februari och mars också. men man får ju inte låta för bitter.

häromsistens var jag och mor på second hand-runda i vanlig ordning. förutom att vi åkte till ett för mig helt nytt ställe. vilket visade sig var helt FUCKING JÄVLA AMAZING. hittade massa onödigt som blev nödvändigt och kunde till och med köpa min far en farsdagspresent.

bästa fyndet av de alla var ändock den här:

(dålig bajsiphonebild)

som jag letat efter EXAKT den här jordgloben. krr.




i helgen när en av mina absolut bästa vänner var på besök (fast det var hemligt, hehehe) så insåg jag återigen hur mycket jag saknar dem som inte är i min närhet. längtar lite till jul trots allt, när alla kommer hem. det och till lediga helger när jag kan besöka dem.
men i helgen far jag till göteborg för lisaniklas bröllopsochhejdåfest och träffar antagligen minna. det blir fint.

mjau

idag saknar jag dem som en gång var mina vänner. och dem som bara är alldeles för långt bort.
ibland känns allt bara fel.

torka aldrig tårar utan handskar

 

 

jag vet inte när jag grät så mycket sist. livet kan vara så fruktansvärt jävla orättvist.

alltså. vad är det för fel på alla som väljer att gifta sig och skaffa barn?!

mest hela tiden

Moonrise Kingdom

just det, just det, just det! fick i överraskning att gå på moonrise kingdom i lördags. det var en fin överraskning och filmen var fantastisk! men det brukar jag tycka om wes andersons filmer överlag. nu vill jag bara se om den för att hitta smådetaljer att fascineras över. fin överraskning och fin kväll, men lite för mycket popcorn.

siamesbesök

i helgen besökte jag siamessyster i köpenhamn. det var fint och det var SÅ skönt att komma bort från den här staden en stund. vi gosade mest och spenderade pengar på kläder, fika, mat och konstutställning. och så gick vi. och gick och gick och gick, överallt. och så drack vi lite öl. puss.

jag höll på att skriva något väldigt opassande. men så ångrade jag mig.

what's broken can always be fixed and what's fixed will always be broken

för ett år sedan och tre timmar sedan hade jag precis lämnat morfars hus efter att ha sagt godnatt till honom. det visade sig senare vara sista gången jag pratade med honom. under morgondagen fick jag det värsta samtalet jag upplevt. mamma hade hittat morfar död, i sjön intill huset. och iochmed det samtalet rämnade hela min värld. all min trygghet var på en sekund som bortblåst. morfar, som hämtat mig så många dagar efter skolan, som varit den som alltid satt sprätt på min fantasi och som alltid funnits där och måna gånger varit min bästa lekkamrat, var plötsligt borta.
då, när chocken infann sig och hela livet föll i kaos så tyckte jag att det hade varit bättre om han blivit sjuk och jag skulle ha hunnit säga allt det där som man vill att någon så nära ska veta(ni vet hur egoismen är det största vi har). men innerst inne visste jag ju att jag inte tillhör kategorin människor som öser kärlek över folk då jag har chansen och att jag antagligen skulle ha sagt lika lite om morfar blivit sjuk som jag nu gjorde. (det är förresten något jag har efter honom, att inte prata om eller yttra sina känslor) och så inser jag också att han inte kunde ha fått en bättre död. han befann sig i hägghult där han trivdes som bäst, var inte sjuk, kunde göra allt precis som han ville utan att behöva vara inneboende på ett ålderdomshem. och så tog det bara slut. förhoppningsvis hann han inte ens reflektera över vad som hände.
och det är väl egentligen så vi alla vill ha det.
men det hjälper dessvärre inte mycket dagar som denna. för jag hade velat ha honom kvar, för alltid. och saknaden kommer aldrig dämpas. sakna kommer jag, vi, alltid göra. även om varje dag kanske blir något lättare. jag tror det var därför som jag ikväll valde att åka tillbaka till stan för att sova här. hägghult är mitt paradis och min oas, men även därifrån är vissa minnen mörka och det är dumt att förirra sig i mörka minnen. det gör man så ofta ändå.

 

ps. gravar är jag ingen flitig besökare till, platserna där mina nära ligger begravda betyder inte speciellt mycket för mig. platsen vid sjön, där morfar försvann, kan jag däremot sitta vid ibland. sitta  och iaktta det lugna vattnet som tog hans liv, men som också är mig så kärt. ds

önskar att det skulle åska, likt det gjorde för 24 timmar sedan. hela tiden, helst.

mörkerperioder. lägenheten är det sunkigaste någonsin och jag vill aldrig vara hemma. alkoholen hinner knappt lämna min kropp innan det fylls på ytterligare. allt jag slutat med kommer så sakteliga tillbaka på ett eller annat sätt. vill inte något, känner inte något, tycker inte något. LIKGILTIG. så in i helvete också.
verkar som om saker förändras. antagligen till det sämre. bättre verkar det ju inte bli. och jag känner mer och mer för varje dag att jag måste lämna det här igen. klarar inte av den här staden. för liten. klarar inte av andra städer. för stora. klarar ingenting. sucker

MEN min vänner från lund och berlin är hemma över sommaren. det är fint.

och vadfan, jag har ju ändå bara tre år kvar att leva! tiden går fort när man har roligt.

1. vad som är bra med att aldrig låta människor lära känna den man verkligen är. (försöker innerligt bibehålla mitt skal)
de kommer aldrig tillräckligt nära för att skada. de kommer aldrig veta om alla gamla ligg och dumheter man utsatt sig själv förr. de kommer aldrig veta varifrån alla ärr kommer. kommer aldrig känna till ens bakgrund.

men så förblir man också för alltid ensam.


2. börjar bli så jävla trött på att vara tråkig. tråkig och töntig. (vart tog min jag-tycker-något-om-allting-mentalitet vägen?!)

3. men verkar inte vara kapabel till att förändra är jävla skit. (önskar verkligen att jag kunde. eller att någon lyckades få mig till det)

vill ha något nytt. eller gammalt. jag vet inte, den är nog en hårfin gräns.

sommaren närmar sig. sommar och hägghult. trygghet, men längtan har inlett slagsmål med saknad. känner inte samma dragning som förr. även om det är där jag kan andas. du saknas mig, morfar.

mama told me I was born a liar

har förlorat all min sociala kompetens. när jag som mest behöver den. så.jävla.tråkig. men det kan väl bara bli bättre, hoppas jag. har svårt att bygga förtroende. livrädd för att känna och vilja för mycket. som vanligt. rädd för människor. samtidigt som jag inget hellre vill än ha dem nära.

lyssnar till regnets tunga droppar som slår mot fönsterrutan. besöker balkongen för att samla regndroppar i ansiktet så att de döljer allt annat. vill inget hellre än att lita på någon.
varför kan jag aldrig göra något rätt?

saknad/längtan

yey, läkartid på onsdag. "du får träffa en läkarkandidat. men han har en specialist med sig!", det blir nog bra detta. tack för det ryhov, tack. bara en vecka alltså. hoppas jag står ut. vem vet, det kanske till och med har gått över tills dess. heja mig.

vårdcentralen vill inte göra så mycket. mer än ge en massa receptfria saker som ändå inte hjälper. suck. jag som aldrig söker hjälp för banala saker som hälsa. när jag väl gör det är det ju faktiskt hjälp jag vill ha. så nu får jag nog ringa riktiga läkare på måndag. och så kommer det ta ännu längre tid och det kommer inte gå över på länge. jävla skit. fast å andra sidan kan jag passa på att ta alla de där blodproven som de vill att jag ska ta. när jag ändå är på plats menar jag. är mycket för det här med mass-ta-tag-i när jag väl tar tag. det gjorde att jag började pensionsspara för ett par veckor sedan - det ni!
ikväll får jag väl nöja mig med det där mesdämpande som vårdcentralen rekommenderar. nej, jag är inte alls bitter.


ibland får jag för mig att raka frågor ger ärliga svar. så är det inte. i vissa fall får man aldrig någonsin ärliga svar.
jag håller iallafall löftet om att inte älta och sakna personer som väljer att försvinna. det är inte värt det.

det är märkligt vad man utsätter sig för när man minst behöver det. allt var förr och ingenting är nu.

foton: ryan mcginley

minns att jag satt på ett flygplan från island på väg hem till sverige igen. minns att jag grät och lyssnade på någon skiva som hannes hade knåpat ihop. vet inte varför jag grät eller ens vad det var på den där skivan, mer än någon enstaka låt kanske. men minns hur jag kände och jag känner igen det i hur jag känner idag, ikväll. svårformulerad känsla. men jag tror att det handlar om saknad.

ingenting är som förut. men på något märkligt sätt så är jag ganska bekväm med det. känner mig tillfreds som det är. kanske beror det mest på likgiltighet, så som det brukar göra. men jag känner mig inte likgiltig-tom, utan isåfall mest bara likgiltig. och jag menar, det är ju trots allt ganska så skönt att inte känna alls.

jag.är.iskall.

mjau

har varit ledig idag och mest bara tagit det lugnt. inledde med sovmorgon och långfrukost tittandes på Beatrix Potters fantastiska sagor. önskar jag kunde göra det varje morgon. förvisso börjar jag inte förren fem imorgon, men innan dess hade jag tänkt hinna med hästen, vildaktivering och en träff med frida som förhoppningsvis innebär second hand och titt på hennes fars lägenhet.

alltså.
jag vet att ni tror att ni vet. men ni vet inte. så nu vet ni det.

drömmer om nålar och glömmer mina sprutor överallt. ser ett visst mönster.
mamma säger att jag måste börja sköta mig. haha.

jag blir mer och mer beroende av trygghet. stänger in mig. isolerar mig. kan överhuvudtaget inte konsten att socialisera längre. mer än ytligt, för stunden. det är ju ytterst tråkigt å ena sidan. å andra sidan gör det att jag inte kan förlora många fler nu. och det är bra. avsked är ledsamma.

men, men! nog om det. jag borde sova snart, så att jag blir av med den konstanta tröttheten.

jag har sett black swan ikväll och blivit ganska så berörd.
jag känner mig annars tämligen uttråkad.
och jävligt likgiltig.

ska nog bläddra lite i vem ska trösta knyttet och lura mig själv att jag är en del av tove janssons berättelser innan jag går och lägger mig. då kanske jag drömmer sagodrömmar också.

på tal om drömmar så drömde jag att jag dödade en puma med mina bara händer häromnatten. det var mycket märkligt.

FAKTA: jag missade inte min tvättid i morse, kl 07.00!

ALLT

BEHOV: sömn och alkohol (töntigt va? men jo, det är sant).
KÄNSLA: maktlös
TANKE: "ingenting jag gör spelar ändå någon roll"
FAKTA: jag kommer missa min tvättid imorgon klockan 07.00

ja, lite såhär bor jag