för varje dag som går så närmar jag mig den dagen då jag blir tvungen att flytta ifrån skogen och fara tillbaka in till staden. för varje dag som går så blir himlen lite, lite gråare och vinden lite, lite kyligare. vattnet är inte längre lika inbjudande och gräset känns inte längre lika rogivande att gå barfota i.
jag tycker verkligen inte om hösten. kanske har det med flyttandet att göra. det kanske är den sorgsna känslan av att lämna stugan som har fått mig att avsky hösten. kanske är det enda jag minns av höstarna den där kvällen när allt är färdigpackat och klart för hemfärd. den allra mest vemodiga kvällen om året, dagen då ångesten är som mest märkbar. kvällen då man nästan kan ta på oron som svävar i luften. det har aldrig funnits någon fin inledning på hösten, det är nog en anledning.
jag känner mig alltid som tryggast när jag vet att jag kommer vakna upp till ljudet av vågor som slår mot bryggan, med solen speglande på vattenytan och med lukten av natur så oundviklig. att kunna gå utanför dörren utan att möta en enda människa är en obeskrivlig firhetskänsla. lugnet gör mig trygg. jag uppskattar till och med att få gå ett stycke för att hämta vatten. jag vill inte tillbaka till vardagsstressen. jag vill inte vakna till ljudet av motorer och skrikande barn. jag vill inte somna utan att kunna titta på en stjärnklar himmel innan. jag vill bara vara här, där jag är just nu och aldrig flytta tillbaka till stan. jag vill inte. vill inte, vill inte, vill inte. men jag vet att jag är tvungen. och jag ska klara det också. jag ska kunna hantera det och hösten ska snart ligga bakom mig, trist och dammig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar