texten i min almanacka bränner hål i mina ögon. text skriven med en grön stabilopenna som vanligtvis tyder på något positivt. men inte idag. idag önskar jag en enda sak: att jag hade kunnat ringa och sagt

Grattis på födelsedagen morfar

idag åkte jag för första gången sedan morfars död till hägghult på eget initiativ.

jag försöker göra drömmar till verklighet, men de sågas ständigt av den som borde ge mig det största stödet. stödet som jag behöver för att skrida till verket. och det är ju sorgligt. det gör mig sorgsen.

ser på musikhjälpen, på människor jag känner som skuttar omkring utanför buren, och tänker att göteborg ändå är en bra fin stad. borde jag kanske ha stannat där ändå? mycket talar för det. mycket talar mot det.

jag har min hund. och utan henne hade jag inte överlevt en dag.

konsten att försöka skapa ett lugn

jag har hört att värmeljus och mysiga hörnor ska vara bra för själen...

...tur kanske att jag har både och.

det är något som inte stämmer

jag har slutat lyssna på musik. slutat fotografera saker jag tycker om. slutat att se på bra filmer. jag måste hitta tillbaka. det är inte såhär jag vill ha det.

jag undrar om man vet om när man ska dö. om man liksom känner det på sig. jag vet inte vad jag tycker verkar bäst, att veta eller inte veta.

när sommaren just börjat visade morfar mig och mamma hur vi skulle stänga av vattnet i Hägghult. vi la det inte direkt på minnet. men han visade oss för att vi skulle veta, den dagen han inte skulle stänga av det igen.

i år, för ett halvår sedan ungefär, skrev han om det vita arkivet, såg över testamentet.

jag undrar om han visste. jag hoppas inte det. och jag hoppas att han inte var rädd. jag hoppas att han var precis sådär lugn som han alltid var. lugn och sansad.

fortfarande har vi inte fått veta vad som egentligen hände. det gör mig frustrerad. jag behöver få veta, måste få veta för att kunna hantera det på riktigt. samtidigt som jag är så fruktansvärt rädd för att jag ska få veta fel saker. begravningen var iallafall fin.

i lägenheten rakt över gården så har de en jättefest. jag är så glad att jag inte är där. att jag valde att bara vara i min soffa med min hund och se på filmer hela kvällen. ibland behöver man den där distansen. det är nog kanske lite därför jag letar stugor och gårdar på landet. för att alltid kunna distansiera. samtidigt som det vore ännu ett seg in i ensamheten. men än så länge är det ju bara funderingar trots allt.

jag funderade på att fota mitt hem för att presentera det här, men sedan orkade jag inte. det kanske kommer en annan dag. när jag är mer på banan. istället ska jag fortsätta titta på "upp till kamp" nu.

samtidigt så är det inte ens en månad kvar tills dess att jag officiellt tillträder min nya tjänst på Smålands musik & teater. det är min första riktiga tjänst och jag ser väldigt mycket fram emot att få börja arbeta på i Spira och dessutom veta att jag har en stadig inkomst varje månad.
men så vet jag ju också vem jag hade velat ringa och berätta det för...

det har gått en månad sedan morfar plötsligt försvann.
här är sig inget likt.

kanske kommer jag att hata dig för alltid.
men inte ens det är du värd.

en dag, efter en annan dag

att stiga upp med gårdagens smink och rester av alkohol fortfarande pulserande i blodets alla ådror.
bara för att få åka ut till sin favoritplats i världen och bort från alla människor.
för att få äta mammas godaste frukost i skuggan av en röd stuga med vita knutar.
för att få mötas av glada svansviftningar pch sedan lugnt dra fingrarna genom en lång päls.
för att få lyssna till fåglarnas alla sommarsånger och veta att snart, snart vaknar jag till det här varje dag.
för att få gå på för andra okända stigar med känslan av att den här skogen, den är min, nästan bara min.

sömnlösa nätter med jens och lönnlöv.

och dina tårar i mina lakan

D O W A N T

jag blir som vanligt lätt förälskad när jag kikar in hos johannaN

längtar till tryggheten. saknar tryggheten. och jösses, jag är inte alls så stark som jag utger mig för att vara. och det handlar egentligen inte om någonting alls som går att relatera till. en person skulle veta. om det hade varit förr. den personen skulle veta alldeles för mycket för att jag skulle kunna känna mig trygg. eller så skulle jag vara trygg, och isåfall är det precis det jag är rädd för att vara. så omtumlande. en annan person skulle ge mig ilskna och bestämda blickar om hon visste att jag ens tänker tanken.
jag vet inte varför detta helt plötsligt slagit mig som om det vore medfört av regnet som nyss föll från den djupgrå himmeln. det är kanske ensamheten som talar.
hur som helst så saknar jag hägghult och längtar tills jag flyttar dit för i år.

haha. jag har visst börjat med någon slags struktur här iallafall. ettinläggimånaden-strukturen. och på nästan det exakta datumet för andra månaden i rad. det var faktiskt inte alls meningen.
någon mening har jag ju sällan.

jag har massor att göra hela tiden. arbetar-städar hos djur-sover, arbetar-tränar vilda-sover, arbetar-second handlar-sover. that's it på ett ungefär. och jag trivs med det. mindre tid för grubblerier.
saknar vänner ibland, de som inte bor här. och det är tråkigt och blir lätt ensamt, men de hälsar på emellanåt. och snart är det sommar och då kommer de kanske vara här lite oftare.

människor jag inte vill möta, dyker däremot upp med jämna mellanrum. vill man försvinna så ska man försvinna för gott. jag behöver och saknar inte dem så länge de undviker att oprovocerat klampa in i min vardag.

jag har iallafall inget att förlora.
imorgon far jag till köpenhamn, det blir nog fint.

det börjar kännas lite förbjudet.

CHAOS
REIGNS

Det sjunger om isen och träden reser sig som skelett över mitt alldeles för tankspridda huvud. Utsträckta armar försöker ständigt nå mig, ständigt plåga mig. Likt rötter som letar sig upp genom jorden för att gripa tag i mig och dra mig tillbaka ner i den mark som vi tidigare trampat på. Så som det förgångna inte vill släppa mig, hela tiden vill påminna mig om det som var och försvann. Det som var och inte blev.
Men jag är hårdare än hårdast nu, kallare än iskall.
n i n å r m i g a l d r i g

Idag vill jag bara stanna inne och vila hela dagen, åtminstone fram tills dess att jag ska jobba. Men icke. Jag har redan tillbringat två timmar nedsjunken i "Hundmatboken" och försökt knåpa ihop instuderingsfrågor. Nu ska jag bege mig till min far för att bada marsvin, ta en promenad med Vilda och sedan arbeta som sagt.
Ingen rast, ingen ro.

I will miss you

imorgon far världens bästa minna till london för en obestämd tid. minna och jag har varit vänner sedan vi var fem år, nästan hela livet har vi tillbringat tillsammans. vi var alltid, alltid tillsammans och ingen känner mig lika väl som minna gör. det är fint det, att ha någon som har varit med så länge. jag hoppas hon får en fin tid i london och kommer trivas med storstadslivet (även om jag hatar henne litegrann för att hon åker). jag själv kommer mest sakna henne.

puss

kärlekens tunga

allt det där om att vara på väg någonstans

när man är tillbaks där allt började

idag dog ett av marsvinen i min famn. och jag vill verkligen bara att det ska bli vår och sommar nu.

dom kommer kliva på dig

dessa stackars omedvetet miserabla, naiva, små människor. man borde införa en ny kurs i skolan i form av sanningsseende - vilket fantastiskt ord, inte sant? jag förstår inte hur man kan vara så förblindad av känslor att man undgår att se det som är självklart. jag skulle vilja berätta för dem hur det är, hur deras liv egentligen ser ut, vad deras känslor egentligen bygger på. men jag ska nog bara låta dem leva i sina lyckliga små rosenröda liv byggda på lögner. jag önskar ju egentligen tillhöra dem, önskar egentligen att jag inte såg rakt igenom människor och deras falskhet. önskar ju egentligen att jag inte fått veta sanningen, se sanningen, känna sanningen, uppleva sanningen. önskar ju egentligen att jag kunde lita på någon. men å andra sidan är jag glad att jag inte är hon, inte dig eller någon av dem som tror förblindat. jag skulle gå sönder om jag levde i de lyckliga drömmarnas värld för att en dag inse att ingenting någonsin varit sant.

jag har ett problem:

vem ska jag ha som sällskap på håkanspelningen den 25e mars?!

drömde märkliga ting om svunna tider och svunna personer inatt. vet inte om det kändes bra eller dåligt. jag döljer de verkliga tingen bakom andra. till slut går inget att lista ut. drömmar är orättvisa, de får allt att verka verkligt och de söker saker jag inte vill söka upp. inte vill minnas. fast samtidigt jo, jag vill minnas. vissa tider var fina. när de väl var.

vill mest att det ska vara 1 mars nu. vill börja något nytt och eget. mitt, på riktigt. hoppas på att det ska bli bättre och lättare. ser fram emot det så mycket!

en sömnlös natt var jag galen och målade mycket svart

jag har skrivit kontrakt! åh, det känns så bra.
jag vet att många dömer mig efter mitt beslut att bosätta mig i jönköping. och kanske dömer jag mig själv lika hårt. men just nu struntar jag i vad de dömande tycker och jag struntar i principen som säger att man inte kan bo kvar här. jag har egentligen inget emot jönköping som stad (mer än alla kyrkor och religiösa samfund), det som plågat mig har varit människorna och de har ju i princip allihop flyttat. problemet löst. men samtidigt ska man vara medveten om att ett val inte är livsavgörande, nog finns det tid för äventyr. och jag blev iallafall inte kvar omedvetet, inte heller blev jag tvingad till det. det är ett val jag har gjort, för nu. och det känns bra. och när det för en gångs skull känns bra så tänker iallafall inte jag betvivla det.

Tummen upp på det!

tillbaka i jönköping. lite rörigt att inte kunna packa upp mina saker. men annars fint. och vilda är med mig överallt.
jag ska jobba imorgon bitti, och gå på värdträff lagom till aftonen. och så måste jag studera, studera, studer. och det bästa av allt: kanske skriver jag kontrakt på en tvåa på 70 kvadratmeter, lämpligt placerad på torpa. med balkong. det vore så jävla fint.

nu ska jag pussa på min hund (för det kan jag göra ofta nu igen) och sova.

korta välplanerade steg. isen gömmer sig under snön som fortsätter falla likt aska. hela världen bäddas in i bomull och allt blir tyst, så tyst. det enda ljudet som når mina öron är det behagliga knarrandet som uppstår när mina fötter pressar samman snön under mina skor.
tänker på att jag ljuger för att ni inte ska förstå er på mig. tänker på att jag ljuger för att ni inte ska lära känna mig. på riktigt. tänker på att det blir så mycket lättare att försvinna in i vintervärlden.
på lördag flyttar jag tillbaka till jönköping. för en tid, för en längre period, för alltid. jag vet inte. men just nu känns det som att det blir bra och att jag nog faktiskt behöver det. rutiner som kan styra upp allt igen och kanske få mig i någon slags balans.

jag har aldrig förstått mig på det där med att lära sig älska någon. det måste vara det dumaste en människa kan göra. att lära sig tycka om någon bara för att det vore bra om det vore sant. frågan är om det någonsin blir sant? eller kommer hela ens tillvaro bygga på en hop lögner till slut? antagligen ja.
nej fy. slå mig i skallen om ni ser att jag någon gång förlorar mina sinnen och börjar ljuga till och med för mig själv!

så begravde vi det förgångna och fördömda år 2010 (jag hatar dig)

det har varit jul. och nyår. och nu är det dags att sätta sig in i vardagen igen.

jag är fotfarande kvar hemma i jönköping. har varit sjuk i en vecka och inte orkat ta tag i någonting, så jag försöker hinna med litegrann innan jag måste vara tillbaka på universitetet i göteborg.

julen var ungefär som vanligt, fast egentligen inte alls. jag, mor och syster började julafon med att besöka molly, åsa och petter för en julfrukost (förr var jag alltid i stallet klockan sju på julaftonsmorgon). därefter for vi till rosenlund där mina kära små marsvin fick extra mycket gott att äta och efter det mötte vi upp far hemma hos oss för att äta lunch och dela ut julkappar. när han åkt, någon gång efter kalle anka, så for jag för att hämta morfar och han stannade hos oss långt in på natten. mysigt i helhet, får man väl säga. men ja, som alltid detta vemod som sköljer över mig. det blir aldrig riktigt lika bra som man skulle önska.

syster stannade iallafall hemma till på måndagen och vi hade det mest mysigt. såg den nya narniafilmen på bio och åkte pulka bland annat.

men när hon åkt blev jag så sjuk, så sjuk. kunde varken andas eller prata och hade visst ont i hela kroppen. influenska kallas det nog. så alldeles nedbäddad var jag fram till nyårsafton som jag tillbringade hemma med vilda som dessutom är rädd för alla fyrverkerier. elin kom på besök och strax innan tolvslaget åkte vi ut till hägghult för att slippa undan de värsta fyrverkerierna.

sedan har det flutit på. jag har successivt tagit mig utanför dörren och på små promenader och nu är jag faktiskt bara täppt och väldigt hostig. det kunde varit värre! (men också bättre...)

några fåniga nyårslöften har jag nog inte tror jag. möjligen att aldrig göra om de misstag som jag gjorde under föregående år, kanske försöka att hålla mig stående och inte fallande platt.

och så ska jag inte äta kött förstås! det har jag ju klarat i sisådär sju år hittills så det ska nog gå iallafall. alltid något.

jag borde sannerligen ge ett löfte om att gå till sängs tidigare, men det är ju dömt att misslyckas. bättre att inte ge några löften alls än att bryta många förtroenden.