texten i min almanacka bränner hål i mina ögon. text skriven med en grön stabilopenna som vanligtvis tyder på något positivt. men inte idag. idag önskar jag en enda sak: att jag hade kunnat ringa och sagt

Grattis på födelsedagen morfar

idag åkte jag för första gången sedan morfars död till hägghult på eget initiativ.

jag försöker göra drömmar till verklighet, men de sågas ständigt av den som borde ge mig det största stödet. stödet som jag behöver för att skrida till verket. och det är ju sorgligt. det gör mig sorgsen.

ser på musikhjälpen, på människor jag känner som skuttar omkring utanför buren, och tänker att göteborg ändå är en bra fin stad. borde jag kanske ha stannat där ändå? mycket talar för det. mycket talar mot det.

jag har min hund. och utan henne hade jag inte överlevt en dag.