alldeles nyligen la jag märke till träbjälkarna i mitt hus. på ett sätt som man bara gör ibland, när man för en gångs skulle kommer att tänka på dem lite extra.
när jag var ett år flyttade min familj till det här huset. då var vi en familj bestående av en mor, en far och två barn. det är vi inte längre. nu är vi bara enskilda individer med ett icke-brytbart blodsband.
redan från början fanns det en mängd saker att ändra på i det här huset. det var i behov av renovering kort sagt. till saken hör också att min far är hobbysnickare, och dessutom en envis sådan. envis och noggrann. och han litar bara på sin egen kunskap.
och nu, 18 år senare, så står huset fortfarande i behov av renovering. det är hål i väggar, i golv, i tak. det finns rum som inte är isolerade, det finns rum där det aldrig funnits tapeter. rum med blottande träväggar som jag så ofta roade mig i som barn, genom att trycka in de kvistar som satt löst i brädorna. jag hade en uppväxt som tillät mig att måla direkt på väggarna, för att allt skulle göras om. som liten hade jag en lång inbyggd garderob i mitt rum där man kunde gömma sig för oönskade besökare. jag kunde kasta bollar genom hål i väggen på ovanvåning för att sedan hämta bollarna längst ner i källaren. och det var fint, jag var nöjd med det.
visserligen är det mycket som har hänt, som man inte alltid lägger märke till. vi har två nyrenoverade toaletter, fyra rum som står färdiga, en nyskapad trappa (som visserligen ligger i delar vid fotänden av min fars säng, men klar är den ju på sätt och vis), vi har en fin och omgjord trädgård, en nybyggd friggebod och ett nybyggt garage. vi har en enorm vind med nya fönster som gör att man kan se vättern. och nästan alla garderober och möblemang är skapade genom min fars händer. men det har tagit lång tid. alldeles för lång tid som skulle göra att min mor tröttnade. en tid som på sitt sätt splittrade en familj. inte på egen hand naturligtvis, det krävs mer än ett renoveringsprojekt för att splittra en familj. men jag tror att delar av familjen var i behov av känslan att vara klar. och klart kommer det här huset aldrig bli. och i ärlighetens namn vet jag inte om jag vill att det ska bli klart. för visst är det charmigt med skavanker, såväl på hus som på människor och ting. senast idag sa en vän till mig att det var hemskt mysigt hemma hos mig. och på sätt och vis skapas det en helt annan känsla av värme och trygghet i ett hus som står kvar i sin forna form. jag är rädd för moderniteter. en mardröm för mig vore att leva i ett ikea-hem. jag trivs med det gamla och trygga.
och jag vet inte vad jag egentligen vill säga med det här inlägget. på något sätt vill jag nog bara försvara det gamla och slitna. eller så handlar det bara om nattligt svammel, ibland är det ju så.
