idag var det en såndär vacker höstdag. solen färgade träden på ett så vackert och höstigt vis att det gav mig magont. jag har en tendens att bli lite melankolisk när inser hur vackert något kan vara. och så handlade det idag om att jag så mycket hellre hade spenderat en fin höstdag på en hästrygg eller i skogen med vilda och inte sittandes på ett universitet i göteborg.
och det handlar inte om att jag inte trivs här, det gör jag verkligen. men jag har svårt för att avgöra om jag saknar mer än vad jag trivs med här. det är en ganska svår balansgång.

och i övrigt är saker nog ganska bra. jag har tagit körkort bland annat.





men allt är ju relativt...

jag önskar att jag kunde få gömma mig hos dig, om så bara för en stund.
jag undrar om det någonsin går över?

vilda har varit hos mig, i göteborg, i nästan en vecka. det har varit tryggt och fint. jag behöver rutinerna det medför. relativt tidiga mornar, minst tre promenader om dagen, luft och rörelse. och en lång päls att gömma sig i när gnagandet plötsligt tränger sig på.
i torsdags tog vi ett tåg, hem till jönköping.
jag har sovit en natt på landet, i skogen, i hägghult. lugnare än på många, många veckor. kanske månader.

jag blir så jävla stressad av den där tomhetskänslan. vill bara vara förbi den här tiden. vill bara härifrån, därifrån, hit eller dit. jag vet inte. vill bara inte vara någonstans. borde kanske försvinna ännu längre bort, kanske inte återkomma på länge, kanske inte alls. kanske borde starta om på nytt. glömma och förtränga. hata och fördöma.
men det kommer jag ju inte göra...

det enda som saknas är tassandet som vanligtvis följer mig vart jag än går.