materialism

se vad jag nu har hittat. nomnom. detta ska genast skrivas in på inköpslistan.

nu ska jag spela lite xbox, sedan måste jag verkligen sova. jag ska ju åka till london om några timmar! hujedamig.

åh, jag vet inte hur det kommer sig att jag inte har skrivit om min supermysiga helg som jag har haft. det har varit så mycket annat att tänka på kanske, och orden har stockat sig på vägen ut och aldrig riktigt nått fram. men så tänkte jag att en bild säger mer än tusen ord så jag kan iallafall visa lite bilder. och kanske släpper skrivkrampen lite så att jag kan berätta med några få ord.

under fredagskvällen blev jag firad av många fina vänner och jag gjorde min debut på systembolaget. höll dessutom på att inte få visa mitt leg, men höll fram det ordentligt ändå. kvällen fortsatte ända in på lördagsmorgonen.

på söndagen kom jag hem, helt ovetandes om att det innanför dörren skulle stå sex sjungande vänner och överraska med ett barnkalas som innehöll bland annat fiskedamm, lekar och mumintittande.

under söndagen tillbringade jag också stor del av dagen i hägghult och njöt av tryggheten

lördagskvällen spenderades med tre kära vänner i min trädgård innan vi for ner till stan för vidare äventyr. det finns en söt katt som besöker min trädgård allt oftare. jag fick gosa med den lite.

på min födelsedag firades jag av inte mindre än mor och far, morfar, molly med familj samt hela smot-gänget. fick massor av fina gåvor och blommor.

jag har förlorat två av de absolut finaste människorna jag känt i mitt liv under loppet av två månader. det gör mig så jävla ledsen.

Jag har glömt att skriva om hur fantastiskt glad jag är över att Jens Lekman ska spela på Way Out West i år. Det kommer kanske bli årets finaste konsert. Första gången jag såg Jens var jag fjorton år och han spelade i den allra minsta biosalongen i Jönköping ; folkets bio. Jag vill minnas att det var obeskrivligt fint och att jag smälte som snö i solsken för allt vad han hade att komma med.


ps. lite ledsen är jag just nu över att biljetterna till håkanspelningen på skandinavium i november redan är slutsålda. men det ska lösa sig. måste lösa sig. ds.

stallet. hästen. skogen. ridtur. trygghet.
många timmar spenderade med yatzy. bland det bästa sättet att fördriva en dag på.

fågelskådning! jag betraktade fiskmåsarna i hägghult under en lång, lång stund. förvånande intressant. (här skulle jag kunna skriva en avhandling om hur fåglarna betedde sig vid olika tillfällen, men jag antar att det inte intresserar mer än mig så jag låter bli).
jag ska ägna mer tid till att bara titta och ta in. bara njuta av naturen.

domedagen är nära

...som jag alltid sagt. i ärlighetens namn så önskar jag relativt ofta att världen faktiskt ska gå under. nu. som ett hån mot mänskligheten. puss.

jag har haft lite av en domedag idag. en dag där det ingick samtal med diabetessköterska, besök hos ungdomsmottagningen samt ett besök hos dietistmottagningen. och dessutom otaliga minuter på apoteket.
och jag avskyr läkemedelsindustrin, sjukvården och människor som ler uppmuntrande och säger att "det nog blir bra" samtidigt som deras falska jävla leende är så uppenbart genomskinligt och om man hade lyckats förvilla dem i tankar skulle ha sagt att "det blir fan inte bra, din sjuke jävel. var glad och njut av livet".
förlåt, nu var jag sådär fördömande och aggressiv. jag är tacksam egentligen, håller bara fasaden uppe.

domedagen slutade iallafall fint, jag följde med min mor på stickcafé! så himla mysigt. det får bli min onsdagssysselsättning i framtiden.

jag betraktar allt på avstånd. är inte riktigt med. försöker inte vara med, inte hänga med. jag önskar att jag förstod. jag önskar att jag visste. det är svårt att bli tvungen att tänka på sin hälsa, det är ovant att bli kontrollerad. ovant att be om hjälp. det känns märkligt. märkligt, men inte otäckt. jag är inte rädd. jag är orolig och har lite ångest, men jag är inte rädd. och det är väl bra. jag luktar som mormor ibland nu, jag är som mormor ibland nu. jag saknar mormor ibland. speciellt nu.

det gör mig ledsen att jag aldrig kunnat skriva vackert om någon. att jag inte kunnat vara ärlig vad det gäller någon. det gör mig ledsen att det kanske har förstört allt. jag är ledsen att jag förstörde allt, jag är ledsen att någon förstörde allt. jag har skrivit om någon, om stunder med någon. texter som aldrig kommer skådas av andra än mig. det är lite ledsamt, det är texter som tyder på att jag tycker att det finns fina stunder. jag verkar kanske mer bitter än jag är. eller tvärtom. men det spelar ingen roll. för hur det än är så är det fel.
joel alme får mig att gråta ikväll.

jag har en arm som ser ut som att den blivit misshandlad. och det har den på sätt och vis också. jag har inte sett liknande blåmärken på min kropp innan. men det är kanske tufft med blåmärken från sprutor. jag är så osäker på om jag kommer sköta mig. men efter några smällar på käften så hamnar jag nog i rätt balans kanske.

och egentligen är det inte joel alme som får mig att gråta ikväll. det vet jag också. det är bittert. och det är sant som ni säger, att "den enda som kan få en att sluta gråta är den som fick en att börja". det kommer ta tid.

sjukhussäng
sjukhusmat
sjukhustoalett
sjukhuspersonal
sjukhuslukt
sjukhusrum
sjukhuspatienter
sjukhustider,

besökstider
läkartider
jourtider
mattider.
det sitter ångest i väggarna här.


mina riktiga vänner är de finaste i världen <3

jag har, tro det eller ej, också känslor. och det finns alltid en gräns. en människa har aldrig någonsin tidigare sjunkit så drastiskt och snabbt i mina ögon.
jag fascineras över mina misstag och felbedömningar. jag antar att jag aldrig var mer än luft för dig. och må så vara. det skulle bara vara ännu mer förnedrande att kämpa för en vänskap som uppenbarligen aldrig fanns. vad som också är fascinerar mig är hur mycket någon tycks lita på mig.

jag kan inte hantera mina föräldrars desperata försök till att bry sig om min hälsa. det borde de kanske tänkt på att göra för tio år sedan. nu är det ju redan för sent. det är som det är, hur mycket de än ältar det. jag avskyr när människor tjatar om hur jag bör leva. vad jag bör göra och inte göra. jag avskyr när de tror att jag lever efter deras regler och etiketter. och vilka regler sedan? jag har ju fan aldrig haft några regler. hur ska jag någonsin kunna ta någon människa i vit rock på allvar, lyssna till råd och leva efter dem. det finns anledningar till att jag inte sökt vård tidigare. jag är den enda som kan hjälpa mig själv.
(och jag vet att det inte alls är så, att allt är falska skriverier och aggressioner. jag är bara så hemskt bitter över min nuvarande livssituation.)