så verkligt tryggt att dra fingrarna genom den långa pälsen. love.

idag råkade jag dammsuga upp två tangenter från mitt tangentbord. inte så smart.
är lite trött i huvudet efter en heldag inomhus också. mår inte bra utan luft. önskar att himlen såg ut såhär:

jag vet att det snart är jul och så. att man inte borde köpa saker till sig själv. men jag kunde bara inte låta bli. dock insåg jag att den lilla kaninringen var trasig när jag kom hem så jag tänker nog försöka mig på att byta den imorgon. hoppas att de är snälla.

jag tycker om herr uggla

och han har fått en stilig fluga dessutom!

varför slutade jag lägga upp bilder från lisa tofft-boken? skapa ändring, basta.








(vet egentligen mycket väl varför, tror jag)

tentaångest, tentaångest.
jag brukar ha lätt för att skriva uppsatser. brukar vara ganska bra på att skriva uppsatser.
men nu står det bara still. kommer inte ett enda ord ur mig. kan inte redogöra mer tydligt för hur voltaire genom satir skrev candide och belyste samhälleliga problem.
finner inte ord för att förklara hur sofokles och konung oidipus kom att vara en förebild för framtida dramer.
kan inte dissikera sönder john donnes dikt mer.
vill så gärna vara klar. vill så gärna ha det färdigt imorgon.

text in och ord ut krockar på vägen.
blir en gröt.

sömnlös

kan inte sova. tittar på ryan mcginleys foton istället.






de är så himla, himla fina! fler exemplar hittar ni på http://ryanmcginley.com/

jag gjorde mig ett fiskarmband häromdagen. det var tämligen underhållande.

jag saknar tiden då jag hade roligt. ingenting är roligt längre.
och människor sviker och sviker. försvinner.
jag blir utmattad av alla känslor som finns och inte finns. som känns och som inte känns. som kännas, men inte får kännas.

visar er ingenting.

i mina tankar är jag så jävla elak. slår dig till marken och önskar dig all världens olycka.
jag hatar dig, ibland.

sysselsättning

slottsskogen är bland det bästa jag kan sysselsätta mig med när jag har tid över. och längst bort i slottsskogen ligger naturhistoriska muséet som är väl värt ett besökt. där finns den enda (?) uppstoppade och bevarade blåvalen. (jag är en sucker för blåvalar)
och på universeum finns hajar, där är det också fint.
nu har jag dock konstaterat att djuren i slottsskogen får mat runt 14-tiden, då är det lite extra mysigt att gå dit.

jag får, om jag vill, behålla lägenheten i göteborg till maj. vad gör jag nu?!

jag saknar mina djur därhemma. jag saknar alla djur jag någonsin haft och någonsin känt.
det har fått mig att börja tänka tillbaka på hur allt började. och det kan vara svårt att sätta fingret på. jag ville alltid ha ett eget djur som liten. jag skaffade gosedjur och släpade fram någon gammal bur vi hade ute på landet och "bevisade" för mina föräldrar att jag minsann inte skulle glömma att ge ett eventuellt djur mat och omtanke. när jag var fem skaffade vi vår första hund, Rufsen. han var en speciell hund på många sätt och väckte mitt hundintresse. tyvärr blev han bara nio år gammal och vi var tvungna att ta beslutet att ta bort honom efter att han haft en del små hjärnblödningar.
när jag var åtta fick jag mitt första marsvin, Hilma, i julklapp efter år av önskningar. tänk om mina föräldrar visste vad de hade gett sig in på när de gav mig Hilma. hade de vetat hade de antagligen övervägt att låta bli. ett marsvin utvecklades snart till två, tre och fyra. hittills har jag ägt närmare trettio marsvin och för tillfället har jag tio stycken. dessutom har jag tagit några kullar och sålt ungar vidare.
men vad som faktiskt har funnits med längst i mitt liv är hästar. och hästintresset kom med en fantastisk liten ponny vid namn Pompe. jag kan fortfarande bli tårögd när jag tänker på Pompe, på hans öde, på hans underhållande påhitt och framförallt på att han inte längre finns hos mig. från dess att jag föddes har jag och min syster (och egentligen hela familjen) med jämna mellanrum besökt en bondgård i Västra Höreda, ganska nära vårat Hägghult. där bor Gunilla och Tommy och de hade från min födsel två små shettisar, Sandy och Pompe. jag satt på Pompe första gången när jag var två år och varje gång jag var där fick jag ha honom som min egen och sköta om honom och rida honom så mycket jag ville. det var egentligen ingen som brydde sig så mycket om Pompe, det hände att vi kom dit och fick rengöra spiltan från flera dagars smuts och någon gång upptäckte vi att hela Pompe var full med löss. men vi rättade alltid till det mesta och så pågick det i några år. Sandy byttes ut mot nordsvensken Bessie, men Pompe fanns alltid kvar. jag och Minna började vid sjuårsåldern rida på ridskola och när vi hade tid applicerade vi våra nya kunskaper på Pompe. och han ställde alltid upp på sitt alldeles speciella sätt. jag minns speciellt två tillfällen med Pompe, det ena tillfället var när jag och Minna av misstag kom in i en hage med ungtjurar. och för dem som inte träffat på ungtjurar förut så kan jag tala om att de är väldigt nyfikna, vilket resulterade i att de i samlad trupp och ett ganska högt tempo kom emot oss. vi blev onekligen rädda och försökte desperat ta oss därifrån och gömma oss bakom diverse granar. pompe som fram till då hade stått vi vår sida lämnade oss då, men stack inte iväg som man skulle kunna tro utan gick med bestämda steg rakt emot hjorden av ungtjurar och motade iväg dem! det kändes precis som att han försvarade oss den gången. och någon liknande skedde också under det andra tillfället, det var jag och minna den gången också. vi hade satt oss för att fika i en slänt medan Pompe fick beta brevid oss. när vi suttit en stund inser vi att vi sitter i ett myrbo och ställer oss snabbt upp och försöker stampa av oss myrorna. Pompe slutar då att beta, går fram mot oss där vi står och stampar och ställer sig och göra detsamma, stampar alltså! han var sannerligen väldigt speciell och jag undrar ofta vad han hade gjort tidigare i livet. jag vet att han en tid stått i någon slags djurpark eller stadspark där någon en gång matat honom med snus (vilket han gärna tog emot), men annars vet jag inte mycket om honom.
så kom den tid då jag fick mindre och mindre tid till att åka och hälsa på Pompe och det hade kanske gått två månader när jag en dag tog mig dit. jag möttes av en mager Pompe som hade förlorat glimten han alltid haft i ögat. Bessie hade blivit såld och Pompe hade blivit ensam. det var hemskt sorligt att se att han tagit det så hårt, att han på riktigt var ledsen över att vara ensam och dessutom inte ha någon som direkt tog hand om honom. följande veckor åkte jag upp så mycket jag kunde och skötte om honom och en dag när jag stod med honom i hagen kom Tommy ut och sa att jag fick hästen om jag ville, att jag skulle åka hem och säga till mamma att vi kunde få honom. jag var liten, jag förstod inte att någon som jag kunde ha turen att få en häst, något som jag på den tiden såg som något ofantligt stort. så jag tog det helt enkelt inte på allvar. jag trodde honom inte.
någon månad senare åkte jag som vanligt ut till Höreda för att hälsa på min vän, men fann honom varken i hagen eller i ladugården. med hjärtat i halsgropen skyndade jag till boningshuset för att fråga efter Pompe. han hade skänkts bort till en granne längre bort där det fanns två småflickor. men det var okej att jag åkte dit eftersom de visste att jag brukade sköta om honom, så jag for iväg lite längre bortåt vägen för att tillslut komma fram till gården där han skulle hållas. och jag har nog aldrig blivit lyckligare över att se en häst som då. Pompe hade lagt på hullet igen och i hans ögon fanns en livsglädje som han inte visat på mycket, mycket länge. han verkade vara så lycklig igen! familjen som han bodde hos var jättetrevlig och jag besökte dem några gånger för att hälsa på den lilla ponnyn. visst kunde jag ibland bli lite ledsen över att jag inte tagit Tommy på allvar den där gången och faktiskt fått ha Pompe som min egen, på riktigt. men jag visste också att han inte kunde ha det bättre än han hade fått det hos sin nya familj. jag tror mig veta att han blev lycklig hos dem och det är det enda som faktiskt betyder något, att den lilla, lilla skäcken med isblå ögon fick känna på den glädje som han själv alltid hade gett andra.

ett halvår senare somnade Pompe in i deras trädgård. han la sig bara ner för att sova och vaknade inte igen. han var då trettiofem år gammal.

det kommer alltid ikapp

jag är ledsen, men det går inte över

jag är svag för smycken

återkommande

lyckan är en dröm
och lidandet verklighet

idag var det en såndär vacker höstdag. solen färgade träden på ett så vackert och höstigt vis att det gav mig magont. jag har en tendens att bli lite melankolisk när inser hur vackert något kan vara. och så handlade det idag om att jag så mycket hellre hade spenderat en fin höstdag på en hästrygg eller i skogen med vilda och inte sittandes på ett universitet i göteborg.
och det handlar inte om att jag inte trivs här, det gör jag verkligen. men jag har svårt för att avgöra om jag saknar mer än vad jag trivs med här. det är en ganska svår balansgång.

och i övrigt är saker nog ganska bra. jag har tagit körkort bland annat.





men allt är ju relativt...

jag önskar att jag kunde få gömma mig hos dig, om så bara för en stund.
jag undrar om det någonsin går över?

vilda har varit hos mig, i göteborg, i nästan en vecka. det har varit tryggt och fint. jag behöver rutinerna det medför. relativt tidiga mornar, minst tre promenader om dagen, luft och rörelse. och en lång päls att gömma sig i när gnagandet plötsligt tränger sig på.
i torsdags tog vi ett tåg, hem till jönköping.
jag har sovit en natt på landet, i skogen, i hägghult. lugnare än på många, många veckor. kanske månader.

jag blir så jävla stressad av den där tomhetskänslan. vill bara vara förbi den här tiden. vill bara härifrån, därifrån, hit eller dit. jag vet inte. vill bara inte vara någonstans. borde kanske försvinna ännu längre bort, kanske inte återkomma på länge, kanske inte alls. kanske borde starta om på nytt. glömma och förtränga. hata och fördöma.
men det kommer jag ju inte göra...

det enda som saknas är tassandet som vanligtvis följer mig vart jag än går.

sverige, göteborg, majorna

jag bor här nu, för en tid.

det leder alltid till ett leende

regnet faller hårt över natten, över alla hemlösa katter

imorgon far jag till way out west, med blandade känslor.

ibland undrar jag om du verkligen vet hur det känns att sakna. på riktigt.

jag önskar att jag kunde hata, det hade varit så mycket enklare då.

jag undviker internet i den mån jag kan, och inte har jag lätt att bruka det heller. uppkopplingen i skogen är inte den bästa.

och jag undviker det för att slippa må sådär hjälplöst dåligt som jag mår när jag inser att alla är äldre nu och ser efter varann. och inget blir bättre av att jag inser att de har gått för att leva sina liv, och gud vet att jag måste leva mitt.

jag avskyr avsked. avskyr avskyr avskyr.

och jag avskyr ensamheten. förbannade jävla ensamhet. ensamma beslut, ensamma steg, ensamma planer. men ack så självförvållat. det är så jävla självklart att jag är ensam.

det dyker upp saker som gör mig fruktansvärt sentimental hela tiden, och det är väl just i rättan tid som det är nu.

häromdagen hittade jag ett halsband med två berlocker; en kanin och en liten bok som det stod "peter rabbit" på. jag var bara tvungen att köpa det. när jag var liten så tittade jag väldigt ofta på ett barnprogram som hette "pelle kanin" och det var så himla himla fint. jag vet att jag hade det inspelat på vhs, men nu vet jag inte alls vart inspelningen tagit vägen. jag vet inte alls som det är dessa sagor som halsbandet refererar till, men i min värld blev det så. tänk att jag hittade pelle kanin på lindex, tolv år senare.

det händer så lite, men ändå så mycket.

i skogen märker man av naturen så mycket tydligare. jag lär mig leva efter solen.

fiskmåsarna fick sex ungar som alla överlevde. och de har börjat flyga nu. och snart kommer de ge sig av. de kommer lämna tystnaden efter sig och en morgon kommer jag vakna och veta att de inte är kvar. och den morgonen kommer vara lika jobbig som den morgonen alltid är. jag kommer veta att mörkret infaller tidigare om kvällarna, att löven kommer börja falla från träden och att jag snart måste lämne lugnet och tryggheten. och i år kommer jag lämna den på ett annorlunda sätt jämfört med andra år. för jag var tvungen att ta ett beslut snabbt och jag tog beslutet snabbt. jag vet inte om det är rätt eller fel. jag vet att jag kommer sakna så hemskt mycket. men jag vet också att jag behöver komma bort från så hemskt mycket.

men egentligen gillar jag inte storstäder. och egentligen är min hund det enda jag bryr mig om och den enda jag vill spendera tid med.

jag avskyr besluten. men ibland måste de tas. och nu är de tagna. för tre månader. sedan kan jag återvända igen. om jag vill.

och ännu så länge kan jag njuta av att vakna upp i en skog där jag känner varenda stubbe och varenda sten. och att vakna till ljudet av fiskmåsungar som skriker efter mat. och jag kan njuta av tanken att jag har det kvar, varenda dag så länge jag lever. och det är få förunnat.

och den sena promenaden/cykelturen hem var fin tillsammans med camilla. och jens lekman i cykelkorgen. men nu är jag så trött så trött, för jag är en arbetande kvinna. och egentligen borde jag verkligen städa, men kanske prioriterar jag för en gångs skull sömnen framför allt annat.

och snart, snart far jag iväg till min älskade trygghet.

dimmiga dar, det var bra dar

...men vad fanns det att se klart?

dagar då det knappt finns tid till att andas är de dagar då jag mår som bäst. så länge jag kan fly från tankar och funderingar så kan jag njuta av stunden. idag har varit en sådan dag. (nåja, åtminstone fram tills nu)
jag har ägnat dagen åt marsvin, jobb, hästar och stickcafé. och nog har det varit fint. speciellt fint var det att få rida Yatzy till sommarbetet. aldrig att han skrittar så snabbt som på väg dit och aldrig att öronen pekar framåt lika glatt och bestämt som på väg dit. och aldrig att han springer runt som i glädjerus på samma sätt någon annan gång än som han gör när han tar de första kliven in i sommarhagen. och i år går han med två små ponnier som han verkar tycka hemskt bra om (trots att den ena är en hingst och det sker en del dominansosämjor). och jag fick samma rusande känsla i kroppen när jag mötte honom, gnäggande, i hagen som jag fick för några månader sedan. hästar betyder så mycket mer för mig än jag förstår.

(bilderna är lånade av carro då jag inte hade någon kamera med mig)

IRONI

tack för att du varit så tydlig
tack för att du aldrig låtit mig undra
tack för din ärlighet
tack för ditt mod
äntligen förstår jag







hade jag hatat alla människor som skadat mig så skulle jag ägna alldeles för mycket tid till det. och det är det inte värt.

vemod

imorgon tar 91orna studenten. det innebär att det är ett år sedan jag tog studenten. det känns som om det vore igår och det känns som att det aldrig har hänt. det var en så märklig, dimmig och bra dag. det var en dag som innebar mycket ångest, vilket faller sig ganska naturligt, och det var en tid som innefattade mycket känslor. veckorna innan studenten hade jag i stort sett ångest över att jag skulle få och ha ångest under studenten och efter studenten. men det går nog inte alls att jämföra med hur det känns idag. det är ganska ångestladdat att förstå att ens vänner kommer springa ut på den där skolgården precis som vi gjorde. att det kommer göra det imorgon. att vi gjorde det för ett år sedan. jag har haft ett helt år på mig att ta tag i mitt liv, satsa på något, finna vad jag vill göra. och inget har jag gjort. möjligen har jag sjunkit längre ner i skiten det här året än jag gjort under några tidigare år. och det känns bara svårare och svårare att ta sig upp.
jag är så rädd för alla de där stora besluten. och jag är så rädd för att lämna något som betyder mest i världen. och jag är så rädd för att misslyckas. igen. ännu mer.
för ett år sedan var allt så bra. och det är inte efterkonstruktioner. jag hade tvetydiga känslor inför studenten, men i övrigt var allt så bra. jag hade ingenting som stressade, inga känslor som tryckte. men nu är nu, och jag måste lära mig att gå vidare.

jag hoppas innerligt att mina fina vänner får en underbar dag imorgon och att de njuter varenda millisekund av kanske den bästa dagen i deras liv.
nu ska jag åter lyssna till regnet.

">
">



jag saknar island och drömmer mig bort.

i fredags kom minna på besök ner till mig för en stund. och gissa vad hon hade med sig? en födelsedagspresent! och gissa vad det var? TITTA!