det har fått mig att börja tänka tillbaka på hur allt började. och det kan vara svårt att sätta fingret på. jag ville alltid ha ett eget djur som liten. jag skaffade gosedjur och släpade fram någon gammal bur vi hade ute på landet och "bevisade" för mina föräldrar att jag minsann inte skulle glömma att ge ett eventuellt djur mat och omtanke. när jag var fem skaffade vi vår första hund, Rufsen. han var en speciell hund på många sätt och väckte mitt hundintresse. tyvärr blev han bara nio år gammal och vi var tvungna att ta beslutet att ta bort honom efter att han haft en del små hjärnblödningar.
när jag var åtta fick jag mitt första marsvin, Hilma, i julklapp efter år av önskningar. tänk om mina föräldrar visste vad de hade gett sig in på när de gav mig Hilma. hade de vetat hade de antagligen övervägt att låta bli. ett marsvin utvecklades snart till två, tre och fyra. hittills har jag ägt närmare trettio marsvin och för tillfället har jag tio stycken. dessutom har jag tagit några kullar och sålt ungar vidare.
men vad som faktiskt har funnits med längst i mitt liv är hästar. och hästintresset kom med en fantastisk liten ponny vid namn Pompe. jag kan fortfarande bli tårögd när jag tänker på Pompe, på hans öde, på hans underhållande påhitt och framförallt på att han inte längre finns hos mig. från dess att jag föddes har jag och min syster (och egentligen hela familjen) med jämna mellanrum besökt en bondgård i Västra Höreda, ganska nära vårat Hägghult. där bor Gunilla och Tommy och de hade från min födsel två små shettisar, Sandy och Pompe. jag satt på Pompe första gången när jag var två år och varje gång jag var där fick jag ha honom som min egen och sköta om honom och rida honom så mycket jag ville. det var egentligen ingen som brydde sig så mycket om Pompe, det hände att vi kom dit och fick rengöra spiltan från flera dagars smuts och någon gång upptäckte vi att hela Pompe var full med löss. men vi rättade alltid till det mesta och så pågick det i några år. Sandy byttes ut mot nordsvensken Bessie, men Pompe fanns alltid kvar. jag och Minna började vid sjuårsåldern rida på ridskola och när vi hade tid applicerade vi våra nya kunskaper på Pompe. och han ställde alltid upp på sitt alldeles speciella sätt. jag minns speciellt två tillfällen med Pompe, det ena tillfället var när jag och Minna av misstag kom in i en hage med ungtjurar. och för dem som inte träffat på ungtjurar förut så kan jag tala om att de är väldigt nyfikna, vilket resulterade i att de i samlad trupp och ett ganska högt tempo kom emot oss. vi blev onekligen rädda och försökte desperat ta oss därifrån och gömma oss bakom diverse granar. pompe som fram till då hade stått vi vår sida lämnade oss då, men stack inte iväg som man skulle kunna tro utan gick med bestämda steg rakt emot hjorden av ungtjurar och motade iväg dem! det kändes precis som att han försvarade oss den gången. och någon liknande skedde också under det andra tillfället, det var jag och minna den gången också. vi hade satt oss för att fika i en slänt medan Pompe fick beta brevid oss. när vi suttit en stund inser vi att vi sitter i ett myrbo och ställer oss snabbt upp och försöker stampa av oss myrorna. Pompe slutar då att beta, går fram mot oss där vi står och stampar och ställer sig och göra detsamma, stampar alltså! han var sannerligen väldigt speciell och jag undrar ofta vad han hade gjort tidigare i livet. jag vet att han en tid stått i någon slags djurpark eller stadspark där någon en gång matat honom med snus (vilket han gärna tog emot), men annars vet jag inte mycket om honom.
så kom den tid då jag fick mindre och mindre tid till att åka och hälsa på Pompe och det hade kanske gått två månader när jag en dag tog mig dit. jag möttes av en mager Pompe som hade förlorat glimten han alltid haft i ögat. Bessie hade blivit såld och Pompe hade blivit ensam. det var hemskt sorligt att se att han tagit det så hårt, att han på riktigt var ledsen över att vara ensam och dessutom inte ha någon som direkt tog hand om honom. följande veckor åkte jag upp så mycket jag kunde och skötte om honom och en dag när jag stod med honom i hagen kom Tommy ut och sa att jag fick hästen om jag ville, att jag skulle åka hem och säga till mamma att vi kunde få honom. jag var liten, jag förstod inte att någon som jag kunde ha turen att få en häst, något som jag på den tiden såg som något ofantligt stort. så jag tog det helt enkelt inte på allvar. jag trodde honom inte.
någon månad senare åkte jag som vanligt ut till Höreda för att hälsa på min vän, men fann honom varken i hagen eller i ladugården. med hjärtat i halsgropen skyndade jag till boningshuset för att fråga efter Pompe. han hade skänkts bort till en granne längre bort där det fanns två småflickor. men det var okej att jag åkte dit eftersom de visste att jag brukade sköta om honom, så jag for iväg lite längre bortåt vägen för att tillslut komma fram till gården där han skulle hållas. och jag har nog aldrig blivit lyckligare över att se en häst som då. Pompe hade lagt på hullet igen och i hans ögon fanns en livsglädje som han inte visat på mycket, mycket länge. han verkade vara så lycklig igen! familjen som han bodde hos var jättetrevlig och jag besökte dem några gånger för att hälsa på den lilla ponnyn. visst kunde jag ibland bli lite ledsen över att jag inte tagit Tommy på allvar den där gången och faktiskt fått ha Pompe som min egen, på riktigt. men jag visste också att han inte kunde ha det bättre än han hade fått det hos sin nya familj. jag tror mig veta att han blev lycklig hos dem och det är det enda som faktiskt betyder något, att den lilla, lilla skäcken med isblå ögon fick känna på den glädje som han själv alltid hade gett andra.
ett halvår senare somnade Pompe in i deras trädgård. han la sig bara ner för att sova och vaknade inte igen. han var då trettiofem år gammal.
