och så gick sommaren mot höst

det är dödligt tyst utanför min lilla stuga. något saknas. det ligger en tystnad så ovan mina öron över hela hägghult för tillfället. jag kommer inte vakna till skränande fiskmåsar imorgon. de har försvunnit. flyttat. gett sig av till varmare platser med mer föda. det medför en tystnad så olik någon annan. det går mot höst. det är ett säkert bevis på att sommaren håller på att ta slut. när det knappt känns som om den börjat alls. min andning känns alltid lite tyngre när den här dagen kommer. mitt hjärta svider lite, lite extra när tystnaden tränger sig in i mitt medvetande. jag vet inte vad den här hösten för med sig. för första gången har jag ingenting alls att komma tillbaka till när sommaren är över. jag blir antagligen kvar här längre än vanligt. här, i min stuga, i min skog, vid min sjö. det är vackert här. en tillflyktsort som alltid funnits tillgänglig. så länge jag blir kvar här känner jag mig trygg. men vad sker när jag måste återvända till staden och människorna? vad händer när jag inser att det inte kommer någon välförtjänad lön i slutet av månaden? vad gör jag när jag inser att de vänner jag har kvar i staden lever kvar i det liv jag just lämnat och kanske inte har tid för mig? jag vet inte vad jag gör, kanske vill jag inte veta heller. det är alltid enklast att ta dagen som den kommer, att leva i nuet och inte blicka framåt med oroade blickar. jag ska intala mig själv att den här sommaren är långt ifrån över. att det kommer dyka upp många fler vackra stunder innan den här sommaren lämnar oss. det är vad jag ska intala mig. jag ska säga det till mig själv varje morgon när jag vaknar och varje kväll innan jag somnar. jag ska försöka falla för övertygelsen, hur svårt det än blir.