jag måste sluta upp med att lämna ut mig själv här.
jag ska samla mig och försjunka in i mitt skal där jag hör hemma.
förr eller senare kommer jag antagligen må skapligt igen. förr eller senare kommer jag stå med fötterna på jorden igen och ta mig vidare. förr eller senare kommer ni ha glömt mig och jag ha glömt er. och då kommer allt vara som det ska vara. jag ger upp.

vilda ligger brevid mig i soffan och snarkar, utan henne skulle jag inte gå upp på morgonen.
ibland försöker jag verkligen se till de små sakerna. de små sakerna som betyder så mycket. de små sakerna som faktiskt är bra. jag älskar min hund, mina marsvin, min familj och mina vänner. utan dem vore jag verkligen en liten lort.
men faktum kvarstår, att jag för tillfället känner att ingenting spelar någon roll längre. jag känner inte ambition inför något. jag blir inte glad över att se att det finns ett fyrsiffrigt belopp pengar på mitt konto. jag blir inte positivt överraskad när jag kommer ut och ser att det existerar barmark. jag känner inte in de mysiga mornarna framför barnkanalen längre. de är mest tomma nu, tomma och smärtsamma. den här lägenheten är mest tom och smärtsam. min 3d-tavla är inte lika inbjudande längre. min skrivmaskin står ensam och övergiven på mitt skrivbord. min kamera har inte använts på en väldigt lång tid. jag längtar inte efter smaken av mammas hembakade skorpor längre. jag vill inte titta på science of sleep. jag skrattar inte åt micro-incidenten längre. jag ser inte fram emot något, längtar inte efter något. allt påminner mig om honom. allt som var fint ligger dolt i en grå och tät dimma som lämnades kvar efter honom. allt som kunde tänkas göra mig på bra humör påminner mig bara om vad jag har förlorat. tänk att något som kändes så rätt kunde vara så fel.
och jag önskar verkligen, på riktigt, att vi ska kunna vara vänner. att jag ska kunna hantera mig själv och en vänskap med honom som innebär att jag vet att det som var är förlorat. jag vill verkligen ha kvar en del, om ändock en mindre del än jag önskar, av honom i mitt liv. jag vill att vi ska kunna ses och umgås som vänner. att vi ska hålla kontakten. för om han försvinner, då kommer jag föralltid vara tom och orkeslös.

varje gång jag tillåter mig själv att känna så blir jag slagen till marken.
varje gång jag tillåter mig själv att tro så blir jag slagen till marken.
varje gång jag tillåter mig själv att hoppas så blir jag slagen till marken.
varje gång jag tillåter mig själv att försöka så blir jag slagen till marken.
varje gång jag tillåter mig själv att vara glad så blir jag slagen till marken.

är det så jävla konstigt att jag är rädd?

varför ska det vara så fruktansvärt svårt att leva?

jag kommer aldrig tillåta mig själv att falla för kärlek igen. aldrig.

it's all over now, baby blue

det var för bra för att vara sant.
återigen är jag slagen till marken. och den här gången är det på riktigt, bekräftat.
jag vet inte vart jag ska ta vägen nu, hur jag ska hantera mig själv och mina känslor. jag ville för mycket, önskade för mycket, gav ut mig själv för mycket. jag förlorade mig själv och jag förlorade dig. jag tror att det här kommer vara den där livsviktiga relationen som man aldrig kommer över, även om jag kommer att kunna gå vidare. du är den finaste jag någonsin fått och den finaste jag någonsin kommer att ha förlorat.

ibland är en dröm det finaste man har.

min fantastiska tavla

min finafinafina 3d-tavla som jag fick av hannes i julklapp är ihopklistrad och klar nu. med viss, fin hjälp lyckades jag efter ett antal timmar få alla pappersbitar på rätt plats. och den är så fin så fin. jag önskar att jag vore en del av den, jag önskar att jag kunde gömma mig någonstans bland de snöklädda kullarna och bergen, eller att jag kunde hjälpa de små figurerna med deras tunga lyft. för tillfället så ser ju nästan min värld ut som den i tavlan. allt är täckt av snö och var man än går så möts man av ytterligare snötäckta vyer. jag tycker att jag tagit snön på ett ganska bra sätt i år. jag känner inte att jag klagat fullt lika mycket som vanligt, och då har snön ändå legat kvar längre än jag kan minnas att den gjort tidigare. det är ändå ganska gemytligt får jag lov att erkänna. det är så tyst och sagolikt. om det bara inte vore så fasligt kallt...

idag, onsdag, har jag haft en väldigt väldigt fin kväll.
och i min mage bubblar det extra mycket.