Det sjunger om isen och träden reser sig som skelett över mitt alldeles för tankspridda huvud. Utsträckta armar försöker ständigt nå mig, ständigt plåga mig. Likt rötter som letar sig upp genom jorden för att gripa tag i mig och dra mig tillbaka ner i den mark som vi tidigare trampat på. Så som det förgångna inte vill släppa mig, hela tiden vill påminna mig om det som var och försvann. Det som var och inte blev.
Men jag är hårdare än hårdast nu, kallare än iskall.
n i n å r m i g a l d r i g