jag undrar om man vet om när man ska dö. om man liksom känner det på sig. jag vet inte vad jag tycker verkar bäst, att veta eller inte veta.

när sommaren just börjat visade morfar mig och mamma hur vi skulle stänga av vattnet i Hägghult. vi la det inte direkt på minnet. men han visade oss för att vi skulle veta, den dagen han inte skulle stänga av det igen.

i år, för ett halvår sedan ungefär, skrev han om det vita arkivet, såg över testamentet.

jag undrar om han visste. jag hoppas inte det. och jag hoppas att han inte var rädd. jag hoppas att han var precis sådär lugn som han alltid var. lugn och sansad.

fortfarande har vi inte fått veta vad som egentligen hände. det gör mig frustrerad. jag behöver få veta, måste få veta för att kunna hantera det på riktigt. samtidigt som jag är så fruktansvärt rädd för att jag ska få veta fel saker. begravningen var iallafall fin.