att vara likgiltig är bland det värsta jag vet. likgiltig och tom. när tiden rör sig och man står till. när livet går en förbi utan att man gjort några egna val eller tagit några egna beslut. jag känner mig som en trasdocka. ni kan göra precis vad ni vill, det går in genom ena örat och ut genom andra. passerar knappt hjärnbalken. jag förstår inte vad som händer. jag önskar jag förstod lite mer emellanåt. jag önskar att jag visste lite mer, kunde lite mer.
ibland är jag bitter över att jag växt upp i en familj där vi inte pratar om känslor. känslor är fult, vad du än känner. allt du känner är fel. och vi är ju bara atomer, som någon annan skulle ha uttryckt sig. och nog är det så, en enda människa gör detsamma. man är bara en liten lort, hela livet. ingenting du skapar, säger eller gör är av någon betydelse för världen, för andra. så varför ska man anse livet vara så förbannat heligt? varför ska man vara tacksam över att få leva? jag vet, jag vet. jag är en cynisk jäntunge som kommer komma till insikt när jag blir äldre. jag vet ju inget om livet. har ingen erfarenhet. jag kan varken älska eller hata. jag kan bara vara.
igår hamnade pappa i koma, igen. men han mår nog bra nu.
likgiltighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
<3
SvaraRadera"Man går och tror att det finns något annat, en frihet, som ska komma med kärleken, ett slags tillflykt som ska finnas hos den man håller av, ett slags värme och ett slags vila - något som inte finns. Olyckligt kär - man går och är ljuvligt förtvivlad över att just jag inte fick den stora lyckan med just dig - och så tror man att de andra, de kan ha fått den, och den finns, den finns att få - och du måste förstå, att när det finns så mycket glädje i världen och all törst har ett mål, så är det inte hopplöst ens att vara olycklig. Inte förtvivlat. Men lyckligt kär, det glider ut i tomheten. Det finns ju inget mål, det finns ju bara ensamhet, och varför skulle det finnas något annat, varför skulle det finnas en mening för oss enskilda. Jag har hållit av dig för mycket, och så fanns inte du heller." - Karin Boye.
Så sant.
SvaraRadera