jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag är ute och går sent om nätterna. jag tycker om att gå, men ensam i mörkret blir jag plötsligt så medveten.
det pågår en duell mellan hjärna och hjärta. mellan förnuft och känslor. jag skulle önska att hjärnan kunde vinna. det gör den säkert också till slut. och kvar blir hjärtat, besegrat och kvarlämnat. att stampas på, att sörjas över. tiden läker kanske alla sår trots allt. eller nej, det gör den fan inte alls. men förträngning kanske gör. men förträngning har alltid inneburit att radera för mig. i det långa loppet. och det är inte vad jag vill. men kanske vad jag måste. jag kommer inte klara av situationen om den blir som jag befarar. det är tråkigt och onödigt. det är tråkigt och onödigt att känna så stor ånger över vad man gjort i sitt liv. gjort och inte gjort. ibland skulle jag verkligen vilja vara en av de där människorna som jag föraktar så, en av dem som tror på solsken och fågelsång. grunden till föraktet ligger antagligen i svartsjuka. jag borde försöka bli av med min skepticism och bitterhet.
jag har mina teorier, du har dina svar.
hur det än blir så ska jag åtminstone alltid försöka. försöka tills dess att jag inte orkar mer. åtminstone så länge jag lever kvar i den naiva drömmen av att du kanske bryr dig litegrann iallafall.


ps. jag gick emellan två katter som befann sig mitt i ett jättebråk inatt. jag lyfte upp den ena och bar den med mig en bit. de kanske inte hatar mig allihop ändå. ds