i julklapp fick jag en väldigt fin skrivbok av camilla. med tillhörande anteckningsbok dessutom. som en liten push för att få mig inspirerad till skrivandet igen. och jag vill verkligen börja skriva igen. som förr. då skrev jag så fort jag fick chansen. alla mina tankar och idéer hamnade på papper. vackra meningar, känsliga tankar, ja allt kunde alltid bli något. jag mådde bra av att skriva. jag såg pappret som en vän och pennan som ett talande redskap. jag skrev istället för att tala. jag släppte mina tankar och känslor fria utan att behöva oroa mig för vem det var som lyssnade. jag vet att jag skulle må bra av det idag också, men någonstans sitter det en käpp i vägen. en tjock och envis dörr har slagit igen och låset vägrar ge med sig. bakom dörren finns alla ord, tankar och känslor samlade huller om buller och kämpar för att ta sig ut. men de har blivit så många att ljudet av deras bankande och skrik har gjort mig döv. jag har blivit döv för mina egna känslor. jag har blivit stum på mina egna ord. ingenting blir längre sagt. och inte vill jag heller tvinga mig till att skriva, inte ens om det nu vore en väg för att nå fram till det flytande skrivandet. för det skulle vara så falskt och menlöst. och så länge det inte är äkta så är det bara nonsens och hyckleri. då är jag hellre utan. men allra allra helst skulle jag vilja hitta den där nyckeln som skulle kunna få dörren att glida upp på glänt...