då, när chocken infann sig och hela livet föll i kaos så tyckte jag att det hade varit bättre om han blivit sjuk och jag skulle ha hunnit säga allt det där som man vill att någon så nära ska veta(ni vet hur egoismen är det största vi har). men innerst inne visste jag ju att jag inte tillhör kategorin människor som öser kärlek över folk då jag har chansen och att jag antagligen skulle ha sagt lika lite om morfar blivit sjuk som jag nu gjorde. (det är förresten något jag har efter honom, att inte prata om eller yttra sina känslor) och så inser jag också att han inte kunde ha fått en bättre död. han befann sig i hägghult där han trivdes som bäst, var inte sjuk, kunde göra allt precis som han ville utan att behöva vara inneboende på ett ålderdomshem. och så tog det bara slut. förhoppningsvis hann han inte ens reflektera över vad som hände.
och det är väl egentligen så vi alla vill ha det.
men det hjälper dessvärre inte mycket dagar som denna. för jag hade velat ha honom kvar, för alltid. och saknaden kommer aldrig dämpas. sakna kommer jag, vi, alltid göra. även om varje dag kanske blir något lättare. jag tror det var därför som jag ikväll valde att åka tillbaka till stan för att sova här. hägghult är mitt paradis och min oas, men även därifrån är vissa minnen mörka och det är dumt att förirra sig i mörka minnen. det gör man så ofta ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar