jag har, tro det eller ej, också känslor. och det finns alltid en gräns. en människa har aldrig någonsin tidigare sjunkit så drastiskt och snabbt i mina ögon.
jag fascineras över mina misstag och felbedömningar. jag antar att jag aldrig var mer än luft för dig. och må så vara. det skulle bara vara ännu mer förnedrande att kämpa för en vänskap som uppenbarligen aldrig fanns. vad som också är fascinerar mig är hur mycket någon tycks lita på mig.

jag kan inte hantera mina föräldrars desperata försök till att bry sig om min hälsa. det borde de kanske tänkt på att göra för tio år sedan. nu är det ju redan för sent. det är som det är, hur mycket de än ältar det. jag avskyr när människor tjatar om hur jag bör leva. vad jag bör göra och inte göra. jag avskyr när de tror att jag lever efter deras regler och etiketter. och vilka regler sedan? jag har ju fan aldrig haft några regler. hur ska jag någonsin kunna ta någon människa i vit rock på allvar, lyssna till råd och leva efter dem. det finns anledningar till att jag inte sökt vård tidigare. jag är den enda som kan hjälpa mig själv.
(och jag vet att det inte alls är så, att allt är falska skriverier och aggressioner. jag är bara så hemskt bitter över min nuvarande livssituation.)