jag betraktar allt på avstånd. är inte riktigt med. försöker inte vara med, inte hänga med. jag önskar att jag förstod. jag önskar att jag visste. det är svårt att bli tvungen att tänka på sin hälsa, det är ovant att bli kontrollerad. ovant att be om hjälp. det känns märkligt. märkligt, men inte otäckt. jag är inte rädd. jag är orolig och har lite ångest, men jag är inte rädd. och det är väl bra. jag luktar som mormor ibland nu, jag är som mormor ibland nu. jag saknar mormor ibland. speciellt nu.

det gör mig ledsen att jag aldrig kunnat skriva vackert om någon. att jag inte kunnat vara ärlig vad det gäller någon. det gör mig ledsen att det kanske har förstört allt. jag är ledsen att jag förstörde allt, jag är ledsen att någon förstörde allt. jag har skrivit om någon, om stunder med någon. texter som aldrig kommer skådas av andra än mig. det är lite ledsamt, det är texter som tyder på att jag tycker att det finns fina stunder. jag verkar kanske mer bitter än jag är. eller tvärtom. men det spelar ingen roll. för hur det än är så är det fel.
joel alme får mig att gråta ikväll.

jag har en arm som ser ut som att den blivit misshandlad. och det har den på sätt och vis också. jag har inte sett liknande blåmärken på min kropp innan. men det är kanske tufft med blåmärken från sprutor. jag är så osäker på om jag kommer sköta mig. men efter några smällar på käften så hamnar jag nog i rätt balans kanske.

och egentligen är det inte joel alme som får mig att gråta ikväll. det vet jag också. det är bittert. och det är sant som ni säger, att "den enda som kan få en att sluta gråta är den som fick en att börja". det kommer ta tid.