där ute doftar det av sommarens alla dofter..

jag har verkligen fått vårt hus absolut bästa utsikt. under den här tiden på året möts jag av ett vackert blomstrande körsbärsträd varje morgon när jag drar undan gardinerna.

tell me lies, tell me sweet little lies

the motifs

the crayon fields

idag anordnande pierre ytterligare en don't tell me that-spelning. mycket fint var det. banden som spelade kom farandes ändå från australien och var mycket trevliga att lyssna till. att dessutom vara där och umgås med fina vänner gör ju inte saken sämre. det var verkligen ett behövligt avbrott i vardagen må jag säga. mer sådant!
lite sorgligt är det dock att vi inte får hålla till på china längre. de lokalerna var det absolut ultimata för sådana här små tillställningar och det var i sanning just en sådan lokal som behövdes i jönköping. men det finns inte mycket att ta till när politikerna sagt sitt. ack ack.

när tiden är rätt ska jag plocka upp dig...

...det var vad vi sa. vi båda. och vi menade det så innerligt. tiden var alltid rätt, men vi plockade aldrig upp varandra. vi båda föll och föll och föll.


nu ska jag somna till en kärlekshistoria och drömma om en vackrare tid och en vackrare värld.

you'll die when you're young

ibland slås jag av det faktum att jag har det så gränslöst bra. jag har fått så mycket i mitt liv som andra enbart får drömma om.
jag har föräldrar som har en tillräckligt god ekonomi för att jag ska få möjlighet att göra saker som jag inte kunnat annars. jag har fått uppleva det mesta som jag har velat uppleva. jag har under hela min livstid fått leva med djur och alltid haft dem i min närhet. något som gett mig så obeskrivligt mycket.
jag har sedan min födsel fått tillbringa alla mina somrar i en röd liten stuga liggandes på en sjötomt och helt isolerad från stadens buller och stress. och under de andra årstiderna bor jag i hus med vackra trädgårdar och med gångavstånd till vackra platser och fantastisk natur.
jag har fått uppleva fantastisk musik och fått träffa många underbara människor.
jag har fått så mycket som andra människor inte får under en hel livstid.

ja, jag har fått skönheten med livet serverat på fat.
ja, jag är lyckligt lottad och jag borde se ljust på livet.
och ändå värker hjärtat något förbannat.
och jag skäms för att yttra orden jag mår inte bra

när veckorna har fjorton dagar och dygnen uppgår i trettio timmar, då hinner jag nog med allt som jag måste få gjort

i julklapp fick jag en väldigt fin skrivbok av camilla. med tillhörande anteckningsbok dessutom. som en liten push för att få mig inspirerad till skrivandet igen. och jag vill verkligen börja skriva igen. som förr. då skrev jag så fort jag fick chansen. alla mina tankar och idéer hamnade på papper. vackra meningar, känsliga tankar, ja allt kunde alltid bli något. jag mådde bra av att skriva. jag såg pappret som en vän och pennan som ett talande redskap. jag skrev istället för att tala. jag släppte mina tankar och känslor fria utan att behöva oroa mig för vem det var som lyssnade. jag vet att jag skulle må bra av det idag också, men någonstans sitter det en käpp i vägen. en tjock och envis dörr har slagit igen och låset vägrar ge med sig. bakom dörren finns alla ord, tankar och känslor samlade huller om buller och kämpar för att ta sig ut. men de har blivit så många att ljudet av deras bankande och skrik har gjort mig döv. jag har blivit döv för mina egna känslor. jag har blivit stum på mina egna ord. ingenting blir längre sagt. och inte vill jag heller tvinga mig till att skriva, inte ens om det nu vore en väg för att nå fram till det flytande skrivandet. för det skulle vara så falskt och menlöst. och så länge det inte är äkta så är det bara nonsens och hyckleri. då är jag hellre utan. men allra allra helst skulle jag vilja hitta den där nyckeln som skulle kunna få dörren att glida upp på glänt...

uppochner