when old love keeps you waiting

jag är så rädd. rädd för att råka känna saker jag inte borde känna. som jag inte får känna. det är förbjudet. har alltid varit förbjudet. kommer förbli förbjudet. klart som fan att det skulle bli såhär. det har ju funnits där hela tiden. hela, förbjudna, jävla tiden. jag har bara varit så bra på att dölja det, som vanligt, som alltid, som nu. så bra att jag trodde på det själv.
alltid i helt fel tid. när kan jag någonsin få känna mig rätt?
jag känner mig så elak å ena sidan och jag är så förbannat arg å andra sidan. och å tredje sidan så känner jag så mycket nu. jag är ett kaos av känslor och tankar.
jag har sådan fruktansvärd ångest åt både det ena, andra och tredje hållet.
det värsta är väl kanske att jag känner mig så hjälplös, för jag kan verkligen inget göra. jag vill inte förstöra för andra, hur gärna jag än vill något själv. vilket inte alls går ihop med min onda sida. men det finns gränser för allt. och vad det gäller vissa saker så är gränsen sedan länge passerad, vilket den inte borde vara.
jag skulle vilja skrika ut orden som beskriver hur det är, jag skulle vilja tala om hur det alltid har varit. men det går inte, jag kan inte. det skulle bara vara destruktivt, det skulle bara innebära att bli förnedrad ytterligare en gång.
jag hinner fan inte ens resa mig upp från det första fallet innan jag blir omkullvräkt igen. slagen till marken.
jag kan inte ens formulera mig i text längre, det är för turbulent för mig. jag behöver en paus.

just nu önskar jag innerligt att jag inte existerade.