heaven knows I'm miserable now

jag hade en gång en idealbild av något som jag tyckte var en god människa. jag skulle inte säga att jag någonsin trott att människan som art är god, det anser jag oss inte vara, men en idealbild kan man ändå ha. en idealbild som säger att om, om det skulle vara så att en människa var genomgod så vore den på detta vis. och jag hade en sådan bild. jag har också projicerat denna idealbild på en del människor jag mött i mitt liv. det gör mig fruktansvärt rädd att dessa människor alltid visat sig vara något helt annat än en idealbild. när inte ens idealen håller, vad håller då? jag har tappat hoppet och framför allt tron på människan. och framförallt har jag tappat hoppet och tron om mig själv. jag kommer aldrig hitta rätt, kommer alltid var helt fel ute. på fel plats vid fel tid. alltid för tidig eller för sen. jag har iallafall vant mig nu, det går ju alltid lite lättare när det blir en vana. eller?


idag blev jag iallafall lite glad när jag kunde hämta ut mina kära böcker om mumin som kommit i ett paket till mig. vill man inte bara drunkna i dem?