idag har jag spenderat större delen av min tid i en bil. och i bilen sov jag mest. som aldrig förr. det var en fin utflykt. ut. flykt.
något jag kanske sällan nämner är att jag under hela min livstid har haft tillgång till ett hus i mellbystrand, ett gigantiskt spökhus som på somrarna används som koloni av första majblomman i huskvarna. under några veckor på sommaren kryllar det av barn och ungdomar som genom första majblomman får en chans till "semester". välgörenhet.välgörenhet. (jag är alltid lika skeptisk, förlåt). då min mor sitter med i styrelsen i första majblomman och är personalansvarig för kolonin medför detta att jag så länge jag kan minnas har spenderat en tid om året i mellbystrand. bortsett från de senaste åren. jag minns inte ens när jag var där sist, innan idag. kanske var det ihop med min högstadieklass i nionde klass. kanske.
det var hur som helst dit vi utflyktade idag. jag, min mor och hennes kamrat från föreningen. vårt ärende var bara att samtala med några byggarbetare som ska byta ut en vägg. en ganska värdelöst lång resa för en ganska värdelöst kort tid. men jag trivs med att åka långväga i en bil utan någon anledning. sällan är jag lika avslappnad.
dessvärre blir jag alltid så vemodig och ångestfylld när jag besöker huset i mellbystrand. har alltid blivit. och jag har ingen aning om varför. det är ett typiskt resmål med hundra meter till havet, sandstrand och gassande sol om sommarhalvåret. en typiskt resmål som inte alls faller mig i smaken. jag är inte mycket för öppna vyer och sol. egentligen. men så är jag ju inte för så hemskt många saker heller å andra sidan. men jag trivs bäst i skogen. där ingen ser mig.
idag slog det mig ännu lite hårdare hur vemodig jag känner mig när jag är där, när där inte finns någon verksamhet så är det ett dött hus, ett dött samhälle. och det är lite sorgligt. men lika sorgligt är det på somrarna när alla barn kommer dit och jag vet så väl hur vissa av dem känner, hur dåligt vissa av dem mår, hur gärna vissa av dem bara vill vara hemma med sina nära och känna sig trygga men inte förmår att visa det. och då har jag aldrig varit där som en av dem, jag har alltid varit där med min familj, med privilegier som de andra inte har. och jag kan inte minnas att något skett där som skulle göra mig så vemodig i efterhand. men det handlar nog mest om allt som skedde förr känns vemodigt. inte för att det var dåligt då. utan för att man aldrig får det tillbaka och aldrig kommer känna på samma sätt igen. jag kommer aldrig bli barnet som fick en guldpeng att använda i kiosken tvärs över gatan igen. jag kommer aldrig springa på de dolda stigarna i snåren och leva mig in i en värld som inte fanns igen. och det känns bara väldigt, väldigt sorgligt. att livet går en förbi. snabbare än man någonsin kunde ana.
nu känner jag mig som en bitter åldring igen. jag svamlar kring saker jag inte kan förklara med ord. jag borde bara vara tyst, vilket jag ska vara nu.

ikväll önskar jag bara att jag fick vara fem år igen och få somna i mammas famn. eller att jag var jag idag och fick somna i någon annans famn.