du ville ha allt eller inget
jag kunde inte ge dig allt
jag valde inget

sundays

I wish I could fly out of this town

det finns en känsla som jag känner igen så väl. en känsla som gör mig nervös så fort jag känner att den börjar arta sig. en känsla som får mig att klättra på väggar och känna mig instängd hur fri jag än må vara. en känsla som göra det svårt att sova om nätterna. en känsla som gör det svårt att vakna och gå upp på mornarna. en känsla som gör det svårt att bara vara. en känsla som jagar än vart man än går, hittar en vart man än gömmer sig. en känsla som jag levt med så länge jag kan minnas. en känsla som är så förbannat jävla svår att bli av med. en känsla som är så förbannat jävla svår att kontrollera.
men jag har lärt mig hur jag ska lura den. och jag vet att det är fel, men det är en nödlösning.
när inget annat hopp längre finns.
när allt är kolsvart.

jag har haft en fin helg. camillas artonårsdag firades med en utekväll som uppskattades av alla inblandade. helgen har dessutom medfört en alldeles fantastisk tebjudning där det bjöds på kakor och te i mängder!

trädgårdsmys med vilda, pyssel och trevliga böcker idag. det var mycket fint. jag har verkligen underskattat min trädgård på rosenlund, den är i sanning helt fantastisk.

anna hade en vän med en bil

vi har haft något så lyxigt som långhelg alldeles nyligen. och ändå så känner man sig inte riktigt utvilad. i mitt fall skyller jag på att jag arbetat tre dagar i rad. trots en ovanligt lugn stämning på biblioteket så tar det ändå på de samlade krafterna.
men i övrigt har det varit en fin helg, med alldeles fantastisk väder och fina utflykter till mitt paradis i hägghult.
helgen innehöll också en väldigt spontan, nattlig utflykt tillsammans med min far. vi fick för oss att åka en sväng med bilen i lördags kväll, vid tiotiden. till en början hade min far en galen vision om hur vi skulle åka runt vättern, vilket kanske skulle tagit sisådär tre - fyra timmar. så blev det dock inte. men vi åkte ändå tillräckligt långt för att jag skulle somna i bilen, vilket är något av det bästa jag vet. jag upplever inget annat lika sövande och bekvämt som att åka långt, långt, långt i en bil. allra helst ska man inte ha något mål, och inte heller någonsin komma fram. det handlar väl om någon slags inre flykt kan jag tro, att vilja åka så långt bort som möjligt. att ständigt vara på flykt från verkligheten i en bil och med vinden vinande omkring sig och till ljudet av ljuvlig musik.

nej, det är ingen vanlig dag...

gratulationer i massor! man känner sig alltid så omtyckt när man fyller år, det är ju onekligen ganska fint! synd är det ju dock att det där pirret och "sovarävandet" har försvunnit med åren och man inte ser på sin födelsedag mer annorlunda än man gör på någon annan, helt vanlig dag.

jag skulle vilja påstå att det har varit en fin dag, trots det uteblivna pirret i magen. blev väckt med frukost på sängen av pappa. han hade minsann ansträngt sig. detta följt av skolan med alla fina människor som mindes min födelsedag och log och var snälla. dagen avslutades sedan med en middag hos mor, tillsammans med henne, morfar och annlouise. mycket trevligt!
sådana dagar är i sanning mycket uppskattade och lite ljusare och mer behagliga än andra dagar. och nog är det så att man är lite, lite gladare än vanligt. åtminstone fram tills dess att någon en gång för alla pekar på hur dålig man är som person. men jag väljer att bortse från det nu och fokusera på morgondagen då det bär av till göteborg med klassen. hoppas att vädret är strålande och smittar av sig på oss alla så att det blir en vacker och minnesvärd dag.