det finns en känsla som jag känner igen så väl. en känsla som gör mig nervös så fort jag känner att den börjar arta sig. en känsla som får mig att klättra på väggar och känna mig instängd hur fri jag än må vara. en känsla som göra det svårt att sova om nätterna. en känsla som gör det svårt att vakna och gå upp på mornarna. en känsla som gör det svårt att bara vara. en känsla som jagar än vart man än går, hittar en vart man än gömmer sig. en känsla som jag levt med så länge jag kan minnas. en känsla som är så förbannat jävla svår att bli av med. en känsla som är så förbannat jävla svår att kontrollera.
men jag har lärt mig hur jag ska lura den. och jag vet att det är fel, men det är en nödlösning.
när inget annat hopp längre finns.
när allt är kolsvart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar