vad jag egentligen vill

1. jag vill åka utomlands och jobba ideellt med djur som på något sätt farit illa. bidra med skydd för utrotningshotade djurarter. hjälpa djur i nöd. assistera en veterinär eller något i den stilen. jag vill göra något för världens djur, något praktiskt. jag drömmer extra mycket om att få jobba med valar.

2. jag vill starta ett djurhem här i sverige, där skadeskjutna viltdjur kan få hjälp, dit övergivna djur kan komma för att få ett nytt och tryggt hem. jag vill ha rätt att ta misskötta djur från dess ägare och ge dem ett nytt, bättre liv.

3. jag vill bo i en stuga på landet, där jag kan leva med dem som betyder mest för mig. jag vill kunna köpa mig en häst, kor, getter, hönor, kaniner,katter, hundar och behålla mina marsvin och fortsätta med dem. jag vill ha relativt nära till en stad så att jag skulle kunna socialisera ibland, när jag orkade.

4. jag vill bli problemhundskonsult och hjälpa människor som har problem med sina hundar. jag vill kunna rehabilitera hundar som människor slutat tro på, för jag vet att det går att få ordning på dem. för att det, varje gång jag hör talas om en hund som blivit avlivad på grund av sitt uppförande, sticker till i hjärtat på mig. jag vill vara med och skapa ett bättre hundanpassat samhälle.

det här sammanfattar på ett kort sätt vad jag verkligen, innerligt vill. men det är en drömmares vilja, ändock inte någon omöjlig drömmares vilja. jag vet att det är möjligt. men jag behöver en hjälpande knuff. behöver kanske någon som jag kan göra dessa saker tillsammans med. kanske behöver jag också lite tid på mig, innan jag tar tag på riktigt. trots att det kanske är just nu som jag egentligen bör leva efter mina drömmar. men drömmar kan också vara livsverk. och jag är ju som sagt aningen rädd för framtiden, aningen rädd för livet och att aningen rädd för att ta beslut. aningen rädd för drömmar också, för den delen.


(5. jag vill kunna känna rätt för någon, en endaste gång)

I don't want to feel like I don't have a future

jag och molly har ägnat förmiddagen åt att titta väldigt intensivt på kurser som går att läsa på högskolan. så nu vet vad jag ska söka in till, om jag sedan tackar ja till hösten är en annan historia. jag är så obeskrivligt rädd för framtiden, men det kanske blir bra till sist. om man försöker. och vill. jag är obeskrivligt rädd över att jag inte ska vilja också. aldrig vilja alls. (fast imorgon ska jag skriva ett inlägg om vad jag egentligen vill, det har jag bestämt mig för).

i övrigt ägnades dagen åt lite impulsköp på erikshjälpen på österängen, jag inhandlade bruna gummistövlar (till ingen nytta), en vårjacka (till ingen nytta) och en lampa (till ingen nytta) att ha när jag flyttar hemifrån.

och så har jag tittat på grizzlyman.
och nu ska jag lyssna på leonard cohen och skriva ner förbjudna tankar på min skrivmaskin.

mitt ambitiösa försök till struktur. stabilopennor och moleskine i mitt hjerta.



ps. saknaden efter dig gör det outhärdligt. och jag är så rädd för att förlora dig. ds.

idag är det år sedan jag startade "dödslängtan och kärlekstörst". jag har länge gått i tankarna att bloggen skulle dö på sin födelsedag, men den senaste tiden har jag övervägt att låta den överleva. och så får det nog bli. men jag måste skärpa mig vad det gäller texterna och tankarna. vissa tankar bör inte sippra ut här. vissa tankar och känslor är ämnade att stanna där de föds och aldrig bli. jag förnedrar mig själv och jag förnedrar andra. jag förstör och yttrar mig. det är fult att yttra sig. fult att tala.

åter till munkaveln. känslor är förbjudet.

idag har jag mest löst korsord med morfar och besökt hägghult. jag tycker om morfar och korsord, jag tycker om hägghult också. allt vad trygghet är för mig finns i hägghult. men ändå den ständigt gnagande oron. jag vill inte förstöra något, vill inte få något förstört. om jag bara visste vad jag gjorde. om jag bara visste vad jag borde göra, hur jag borde agera.
men vad förväntar jag mig egentligen? att det på något vis skulle vara enkelt. att jag på något vis skulle få något jag inte förtjänar. vad har det tagit åt mig egentligen. jag brukade finns styrka i att vara ensam, trodde på att "ensam är stark". och helt plötsligt är jag svagare än någonsin tidigare.
men jag ska nog få mig att fungera igen. jag ska ge mig själv en smäll på käften så kanske, kanske jag hamnar i rätt balans. be mig dra åt helvete och jag gör det. ge mig bara något, ett endaste litet ting som gör att jag åtminstone tar mig framåt.

jag tror att jag brukade tycka om påsken

jag är inte mycket för några högtider egentligen, men jag föredrar nog påsken framför andra. så har det varit förr åtminstone. i år har det mesta känts ganska vemodigt. jag har som vanligt bara mig själv att skylla, ingenting blir särskilt underhållande med mitt återkommande bittra och orkeslösa humör.

världen blir fulare på grund av mig.







skogen bidrog med trygghet idag. tack och lov.

jag är ledsen, men jag önskar att du vore här. förlåt.