vilda ligger brevid mig i soffan och snarkar, utan henne skulle jag inte gå upp på morgonen.
ibland försöker jag verkligen se till de små sakerna. de små sakerna som betyder så mycket. de små sakerna som faktiskt är bra. jag älskar min hund, mina marsvin, min familj och mina vänner. utan dem vore jag verkligen en liten lort.
men faktum kvarstår, att jag för tillfället känner att ingenting spelar någon roll längre. jag känner inte ambition inför något. jag blir inte glad över att se att det finns ett fyrsiffrigt belopp pengar på mitt konto. jag blir inte positivt överraskad när jag kommer ut och ser att det existerar barmark. jag känner inte in de mysiga mornarna framför barnkanalen längre. de är mest tomma nu, tomma och smärtsamma. den här lägenheten är mest tom och smärtsam. min 3d-tavla är inte lika inbjudande längre. min skrivmaskin står ensam och övergiven på mitt skrivbord. min kamera har inte använts på en väldigt lång tid. jag längtar inte efter smaken av mammas hembakade skorpor längre. jag vill inte titta på science of sleep. jag skrattar inte åt micro-incidenten längre. jag ser inte fram emot något, längtar inte efter något. allt påminner mig om honom. allt som var fint ligger dolt i en grå och tät dimma som lämnades kvar efter honom. allt som kunde tänkas göra mig på bra humör påminner mig bara om vad jag har förlorat. tänk att något som kändes så rätt kunde vara så fel.
och jag önskar verkligen, på riktigt, att vi ska kunna vara vänner. att jag ska kunna hantera mig själv och en vänskap med honom som innebär att jag vet att det som var är förlorat. jag vill verkligen ha kvar en del, om ändock en mindre del än jag önskar, av honom i mitt liv. jag vill att vi ska kunna ses och umgås som vänner. att vi ska hålla kontakten. för om han försvinner, då kommer jag föralltid vara tom och orkeslös.