varje gång jag tillåter mig själv att känna så blir jag slagen till marken.
varje gång jag tillåter mig själv att tro så blir jag slagen till marken.
varje gång jag tillåter mig själv att hoppas så blir jag slagen till marken.
varje gång jag tillåter mig själv att försöka så blir jag slagen till marken.
varje gång jag tillåter mig själv att vara glad så blir jag slagen till marken.
är det så jävla konstigt att jag är rädd?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar