vemod

imorgon tar 91orna studenten. det innebär att det är ett år sedan jag tog studenten. det känns som om det vore igår och det känns som att det aldrig har hänt. det var en så märklig, dimmig och bra dag. det var en dag som innebar mycket ångest, vilket faller sig ganska naturligt, och det var en tid som innefattade mycket känslor. veckorna innan studenten hade jag i stort sett ångest över att jag skulle få och ha ångest under studenten och efter studenten. men det går nog inte alls att jämföra med hur det känns idag. det är ganska ångestladdat att förstå att ens vänner kommer springa ut på den där skolgården precis som vi gjorde. att det kommer göra det imorgon. att vi gjorde det för ett år sedan. jag har haft ett helt år på mig att ta tag i mitt liv, satsa på något, finna vad jag vill göra. och inget har jag gjort. möjligen har jag sjunkit längre ner i skiten det här året än jag gjort under några tidigare år. och det känns bara svårare och svårare att ta sig upp.
jag är så rädd för alla de där stora besluten. och jag är så rädd för att lämna något som betyder mest i världen. och jag är så rädd för att misslyckas. igen. ännu mer.
för ett år sedan var allt så bra. och det är inte efterkonstruktioner. jag hade tvetydiga känslor inför studenten, men i övrigt var allt så bra. jag hade ingenting som stressade, inga känslor som tryckte. men nu är nu, och jag måste lära mig att gå vidare.

jag hoppas innerligt att mina fina vänner får en underbar dag imorgon och att de njuter varenda millisekund av kanske den bästa dagen i deras liv.
nu ska jag åter lyssna till regnet.