det har varit jul och det har varit nyår. och inte så mycket mer med det.
syster har varit hemma. och vänner har varit hemma. syster har åkt, vänner kommer snart ha åkt. det är ledsamt.
jag är litegrann på väg ner. vet inte varför och hoppas mest på att det inte går för långt bara. men det känns obehagligt bekant. men vad fan, jag ska nog gaska upp mig.

idag har elin varit här. vi har haft vinterstudion igång hela dagen, det är verkligen något av det bästa man kan titta på. haha. så himla mysigt! och så påminner det mig om morfar. på ett bra sätt.
sedan så har vi varit nöjda över att inte ha varit bakis och tagit tag i jobbiga saker med min lägenhet. som att bära ner en gräslig billybokhylla i källaren till exempel. och sorterat bland massa saker och möblerat om lite. nu känns det mer ombonat och jag blev ganska så tillfreds när jag för några timmar sedan kom tillbaka hem efter att ha varit i stallet. imorgon kanske kan jag fota hur det ser ut här. det vore ju en sysselsättning mot hjärnspöken om inte annat.



och jo. jag har ett nyårslöfte, faktiskt. ett enda skulle man kunna säga. att gå ner 20 kg och förhoppningsvis bli lite nöjd med mig själv.

texten i min almanacka bränner hål i mina ögon. text skriven med en grön stabilopenna som vanligtvis tyder på något positivt. men inte idag. idag önskar jag en enda sak: att jag hade kunnat ringa och sagt

Grattis på födelsedagen morfar

idag åkte jag för första gången sedan morfars död till hägghult på eget initiativ.

jag försöker göra drömmar till verklighet, men de sågas ständigt av den som borde ge mig det största stödet. stödet som jag behöver för att skrida till verket. och det är ju sorgligt. det gör mig sorgsen.

ser på musikhjälpen, på människor jag känner som skuttar omkring utanför buren, och tänker att göteborg ändå är en bra fin stad. borde jag kanske ha stannat där ändå? mycket talar för det. mycket talar mot det.

jag har min hund. och utan henne hade jag inte överlevt en dag.

konsten att försöka skapa ett lugn

jag har hört att värmeljus och mysiga hörnor ska vara bra för själen...

...tur kanske att jag har både och.

det är något som inte stämmer

jag har slutat lyssna på musik. slutat fotografera saker jag tycker om. slutat att se på bra filmer. jag måste hitta tillbaka. det är inte såhär jag vill ha det.

jag undrar om man vet om när man ska dö. om man liksom känner det på sig. jag vet inte vad jag tycker verkar bäst, att veta eller inte veta.

när sommaren just börjat visade morfar mig och mamma hur vi skulle stänga av vattnet i Hägghult. vi la det inte direkt på minnet. men han visade oss för att vi skulle veta, den dagen han inte skulle stänga av det igen.

i år, för ett halvår sedan ungefär, skrev han om det vita arkivet, såg över testamentet.

jag undrar om han visste. jag hoppas inte det. och jag hoppas att han inte var rädd. jag hoppas att han var precis sådär lugn som han alltid var. lugn och sansad.

fortfarande har vi inte fått veta vad som egentligen hände. det gör mig frustrerad. jag behöver få veta, måste få veta för att kunna hantera det på riktigt. samtidigt som jag är så fruktansvärt rädd för att jag ska få veta fel saker. begravningen var iallafall fin.

i lägenheten rakt över gården så har de en jättefest. jag är så glad att jag inte är där. att jag valde att bara vara i min soffa med min hund och se på filmer hela kvällen. ibland behöver man den där distansen. det är nog kanske lite därför jag letar stugor och gårdar på landet. för att alltid kunna distansiera. samtidigt som det vore ännu ett seg in i ensamheten. men än så länge är det ju bara funderingar trots allt.

jag funderade på att fota mitt hem för att presentera det här, men sedan orkade jag inte. det kanske kommer en annan dag. när jag är mer på banan. istället ska jag fortsätta titta på "upp till kamp" nu.