jag har känt mig som femton år flera gånger den senaste veckan. i lördags var jag på ukm, på kulturhuset. det gjorde mig jättenostalgisk och lyrisk. det finns en ny generation oss. och vi som trodde att vi var de enda i världen, och fan vad coola vi tyckte att vi var. fan vad fel vi hade. åh.
några dagar senare skjutsade jag julia olagligt på min moped. på en moped man inte får skjutsa på, utan hjälm, på vätterstranden där man inte får köra moped. tre små femtonåriga olagligheter. så fint på något sätt.

nu sitter jag och läser gamla dagboksinlägg och inser att ingenting har förändrats det minsta lilla de senaste sex åren. och framförallt inser jag att det här året påminner så fruktansvärt mycket om förra året, med få förändringar.


den 29:e juni 2009 - 01:06
jag orkar inte med att vara känslosam och jobbig just nu. det är verkligen helt fel tidpunkt.
jag har förlorat mig själv. igen. jag har ingen aning om var jag står eller vad jag tycker om saker och ting. jag vet bara att jag ångrar en väldig massa saker. det här året har varit.. speciellt.


ja, jag säger då det. på vintervila finns hela mitt liv i text. kryptiskt och skrivet i koder förvisso, men ändå.

i övrigt spekulerar jag mycket kring framtiden och vad som komma skall, vilka beslut som måste tas och hur länge jag möjligen kan skjuta på besluten. om jag ska fly eller illa fäkta. om jag ska vara trygg eller kasta mig ut i ovisshet. jag vet inte, jag vet verkligen inte. det är så svårt att veta när man inte vet vad man vill. eller inte vill något alls, snarare.
svammel.
drammel.
fammel. i mörker.
jag är så förvirrad och dum. ursäkta mig.



just det ja. sedan tycks jag vara sjuk också. på riktigt. det känns lite olustigt.

tänka sig så passande bilder det kan finnas till alla sinnesstämningar.

let's pretend we're bunny rabbits

(och jag kommer åt vintervila när jag vill. jag älskar det.)

mina promenader med vilda gör mig gott.

morgon. fosterställning. ett hjärta som slår i 150. skakningar. magont. hyperventilering. tårar.

jag vet faktiskt inte om jag kan hantera det här längre.

jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag är ute och går sent om nätterna. jag tycker om att gå, men ensam i mörkret blir jag plötsligt så medveten.
det pågår en duell mellan hjärna och hjärta. mellan förnuft och känslor. jag skulle önska att hjärnan kunde vinna. det gör den säkert också till slut. och kvar blir hjärtat, besegrat och kvarlämnat. att stampas på, att sörjas över. tiden läker kanske alla sår trots allt. eller nej, det gör den fan inte alls. men förträngning kanske gör. men förträngning har alltid inneburit att radera för mig. i det långa loppet. och det är inte vad jag vill. men kanske vad jag måste. jag kommer inte klara av situationen om den blir som jag befarar. det är tråkigt och onödigt. det är tråkigt och onödigt att känna så stor ånger över vad man gjort i sitt liv. gjort och inte gjort. ibland skulle jag verkligen vilja vara en av de där människorna som jag föraktar så, en av dem som tror på solsken och fågelsång. grunden till föraktet ligger antagligen i svartsjuka. jag borde försöka bli av med min skepticism och bitterhet.
jag har mina teorier, du har dina svar.
hur det än blir så ska jag åtminstone alltid försöka. försöka tills dess att jag inte orkar mer. åtminstone så länge jag lever kvar i den naiva drömmen av att du kanske bryr dig litegrann iallafall.


ps. jag gick emellan två katter som befann sig mitt i ett jättebråk inatt. jag lyfte upp den ena och bar den med mig en bit. de kanske inte hatar mig allihop ändå. ds