it's all over now, baby blue

det var för bra för att vara sant.
återigen är jag slagen till marken. och den här gången är det på riktigt, bekräftat.
jag vet inte vart jag ska ta vägen nu, hur jag ska hantera mig själv och mina känslor. jag ville för mycket, önskade för mycket, gav ut mig själv för mycket. jag förlorade mig själv och jag förlorade dig. jag tror att det här kommer vara den där livsviktiga relationen som man aldrig kommer över, även om jag kommer att kunna gå vidare. du är den finaste jag någonsin fått och den finaste jag någonsin kommer att ha förlorat.

ibland är en dröm det finaste man har.

min fantastiska tavla

min finafinafina 3d-tavla som jag fick av hannes i julklapp är ihopklistrad och klar nu. med viss, fin hjälp lyckades jag efter ett antal timmar få alla pappersbitar på rätt plats. och den är så fin så fin. jag önskar att jag vore en del av den, jag önskar att jag kunde gömma mig någonstans bland de snöklädda kullarna och bergen, eller att jag kunde hjälpa de små figurerna med deras tunga lyft. för tillfället så ser ju nästan min värld ut som den i tavlan. allt är täckt av snö och var man än går så möts man av ytterligare snötäckta vyer. jag tycker att jag tagit snön på ett ganska bra sätt i år. jag känner inte att jag klagat fullt lika mycket som vanligt, och då har snön ändå legat kvar längre än jag kan minnas att den gjort tidigare. det är ändå ganska gemytligt får jag lov att erkänna. det är så tyst och sagolikt. om det bara inte vore så fasligt kallt...

idag, onsdag, har jag haft en väldigt väldigt fin kväll.
och i min mage bubblar det extra mycket.

idag blev jag fängslad av en märklig känsla. en känsla som inte varit närvarande på ett liknande sätt på flera år. jag åkte upp till stallet, för första gången på några veckor, och när jag klev ur bilen och gick upp mot yatzy i hagen så slog mitt hjärta frivolter av glädje. jag kände mig som den hästtokiga sjuåring jag en gång var och det hela fick mig att inte vilja lämna stallet eller hästarna för en enda minut. jag ville inte vända hemåt efter ridturen i den snöklädda skogen och jag skrattade högt åt yatzys alla små påhitt. jag lämnade stallet till slut, men med en lite annan inställning än den jag hade tidigare på dagen.

jag antar att man då och då i livet kommer till insikt om vad som faktiskt betyder något. jag börjar förstå att hästarna betyder så mycket mer för mig än jag tidigare trott. många gånger har jag tvingat mig till stallet bara för pliktens skull och många, många gånger har jag bestämt mig för att sluta. jag har i mitt stilla sinne alltid tänkt att jag ska lägga ridningen på hyllan den dag då jag inte får rida drumbow mer. det har snart gått ett år sedan min fantastiska ponny somnade in och ännu har jag inte slutat. det har blivit mer och mer sällan det senaste året, kanske just av den anledningen att det inte är drumbow jag åker till. och kanske är det just det som hjälpt mig komma till insikt.
kanske behöver man ibland sakna det man håller kärt för att återkomma och därefter trycka det ännu lite närmare hjärtat.


och på tal om saknad så saknar jag alldeles för snabbt och alldeles för intensivt. jag måste lägga band på mig själv.

idag vill jag inte gå ut