idag blev jag fängslad av en märklig känsla. en känsla som inte varit närvarande på ett liknande sätt på flera år. jag åkte upp till stallet, för första gången på några veckor, och när jag klev ur bilen och gick upp mot yatzy i hagen så slog mitt hjärta frivolter av glädje. jag kände mig som den hästtokiga sjuåring jag en gång var och det hela fick mig att inte vilja lämna stallet eller hästarna för en enda minut. jag ville inte vända hemåt efter ridturen i den snöklädda skogen och jag skrattade högt åt yatzys alla små påhitt. jag lämnade stallet till slut, men med en lite annan inställning än den jag hade tidigare på dagen.

jag antar att man då och då i livet kommer till insikt om vad som faktiskt betyder något. jag börjar förstå att hästarna betyder så mycket mer för mig än jag tidigare trott. många gånger har jag tvingat mig till stallet bara för pliktens skull och många, många gånger har jag bestämt mig för att sluta. jag har i mitt stilla sinne alltid tänkt att jag ska lägga ridningen på hyllan den dag då jag inte får rida drumbow mer. det har snart gått ett år sedan min fantastiska ponny somnade in och ännu har jag inte slutat. det har blivit mer och mer sällan det senaste året, kanske just av den anledningen att det inte är drumbow jag åker till. och kanske är det just det som hjälpt mig komma till insikt.
kanske behöver man ibland sakna det man håller kärt för att återkomma och därefter trycka det ännu lite närmare hjärtat.


och på tal om saknad så saknar jag alldeles för snabbt och alldeles för intensivt. jag måste lägga band på mig själv.