it's hard to look back when you are alone

ensamhet. ett öppet, skavande sår. så lätt riva sönder när det börjat läka. ensamheten har på något sätt alltid förundrat mig. det finns ingen annan känsla som är lika närvarande i sin raka motsats. ensamheten är alltid närvarande, var man än befinner sig. hur många människor som än omger en så finns den alltid där, märkbar. ju ensammare jag är, rent fysiskt, desto mindre ensam känner jag mig. men det handlar väl mest om att där inte finns någon att jämföra sig med, ingen som är så påtagligt bättre än jag själv. ingen som slår ut den sämre.
sedan är det alltid lättare att förtränga ensamheten när man lever sig in i den drömvärld som jag så vardagligt går in i. att dagdrömma om en finare värld ger ju så ofta mer än att se den verkliga världens skuggor och misärer. i en fiktiv värld lever man som den person man drömmer om att vara, man lever ett sådant liv som man alltid drömt om att leva. men en fiktiv värld spolas som välbekant ofta bort när man möter vardagen i dess skarpaste sanning. en fiktiv värld är som en skör tråd. tråden tål inte att tänjas på för alltid. en dag går tråden av och drömmarnas värld förfaller. och då vill vi inte leva längre.
en dag når man det stadiet då man inte orkar längre. man orkar inte drömma mer. man orkar inte vara ensam längre. allt man vill är att passa in. passa in i något av världens alla mönster, leva efter någon av världens alla rutiner. en dag orkar man inte hålla människor utanför längre, någon gång kommer man släppa folk innanför sitt skal. någon dag kommer någon riva murarna. och den dagen är jag så förbannat rädd för.

det är så vackert här, nästan som en tavla

för varje dag som går så närmar jag mig den dagen då jag blir tvungen att flytta ifrån skogen och fara tillbaka in till staden. för varje dag som går så blir himlen lite, lite gråare och vinden lite, lite kyligare. vattnet är inte längre lika inbjudande och gräset känns inte längre lika rogivande att gå barfota i.

jag tycker verkligen inte om hösten. kanske har det med flyttandet att göra. det kanske är den sorgsna känslan av att lämna stugan som har fått mig att avsky hösten. kanske är det enda jag minns av höstarna den där kvällen när allt är färdigpackat och klart för hemfärd. den allra mest vemodiga kvällen om året, dagen då ångesten är som mest märkbar. kvällen då man nästan kan ta på oron som svävar i luften. det har aldrig funnits någon fin inledning på hösten, det är nog en anledning.

jag känner mig alltid som tryggast när jag vet att jag kommer vakna upp till ljudet av vågor som slår mot bryggan, med solen speglande på vattenytan och med lukten av natur så oundviklig. att kunna gå utanför dörren utan att möta en enda människa är en obeskrivlig firhetskänsla. lugnet gör mig trygg. jag uppskattar till och med att få gå ett stycke för att hämta vatten. jag vill inte tillbaka till vardagsstressen. jag vill inte vakna till ljudet av motorer och skrikande barn. jag vill inte somna utan att kunna titta på en stjärnklar himmel innan. jag vill bara vara här, där jag är just nu och aldrig flytta tillbaka till stan. jag vill inte. vill inte, vill inte, vill inte. men jag vet att jag är tvungen. och jag ska klara det också. jag ska kunna hantera det och hösten ska snart ligga bakom mig, trist och dammig.

jag föll för dig, och du förtjänade en nominering för rollen du spelade

och det gör mig ständigt förbannad..


som framför ett mörkt hål, ett kolsvart hål utan slut. förvirring.
i behov av ljus. i behov av mål. i behov av kraft. beslutsångest.
jag är trött på trevandet efter något konkret. tomhet.
ingenting känns äkta längre. otrygg.
världen är falsk och hånande.
dekadens.

det är allt jag behöver just nu

det verkar som om ytterligare relationer går till spillo. det tycks som om jag har förstört ytterligare en ljuspunkt. flera ljuspunkter. jag börjar bli rädd för relationer, mer rädd än jag varit tidigare. jag börjar inse att jag mår bättre utan dem. att jag förblir trygg om jag inte snurrar in i nya relationer som jag inte kan kontrollera. relationer innebär alltid att man bryr sig, och börjar man väl bry sig så har man bara mer att förlora. och jag orkar inte förlora mer. det får vara nog nu. jag är nöjd när jag inte bryr mig och inte möter förluster. det är precis så jag vill ha det. så kom inte in i mitt liv längre, vänd innan det är försent. vänd mig ryggen och lämna mig där jag är. det tycks vara den enda vägen att gå tillväga för att inbringa styrka.

diffusa drömmar

trygghet