jag är rädd. rädd för att jag har slutat känna. jag har stängt av igen, stängt inne allt det jag inte vill ska komma ut. allt det som gnager, skriker och skär inom mig är fastkedjat bakom tunna väggar. tunna, tunna väggar som är så skrämmande bräckliga. väggar som för överlevnads skull borde vara starka. de måste kunna stå emot. brister väggarna så rasar allt. då är jag förlorad.
jag trodde jag tagit mig ur det, men ack så fel jag hade
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar